Planera ditt valpköp! Snälla!

Det går att läsa i NSD om hur sju hundar fått omhändertas då de levde i missär.

Enligt länsstyrelsen fick de kännedom om fallet genom en veterinär i slutet på sommaren. Veterinären hade reagerat på en valpkull som hade besiktats. En av valparna ska ha haft ett missformat huvud, svårigheter att röra sig och blåsljud på hjärtat. Veterinären rekommenderade att hundvalpen skulle avlivas, men hundägaren tog med sig valpen hem.

Det fanns spekulanter som ville köpa valpar av hundägaren. Men enligt länsstyrelsen har inte spekulanterna fått komma in i bostaden utan de har endast fått se en valp åt gången. Djurskyddshandläggare vid länsstyrelsen har själva försökt genomföra kontroller i bostaden. Men inte vid något av de tre tillfällena har hundägaren varit hemma eller varit tillgänglig på telefon”.

Om man ska köpa en valp så ska man se till att man alltid får träffa valpen i sin hemmiljö med tiken! Om detta inte går att ordna så bör man dra öronen åt sig! Du vill inte stöda denna typ av valpförmedling där ägaren tjänar pengar och hundarna lider! Hunden ska vara besiktad och kontrollera gärna att intyget är äkta.

När polisen kom in i denna bostad så möttes det av sju hundar som förvarades i låder med urin och avföring. De var kladdiga och hade för långa klor.

Det är så viktigt att man tänker igenom sitt beslut, söker upp en seriös uppfödare och inte faller för söta bilder, billiga annonser eller hot om avlivning. Stöd inte denna typ av ”backyardbreeders”.

 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Kunskap inom avel

I senaste numret av tidningen TAXEN kan man läsa en artikel om taxavel och färg, skriven av Yvonne Hansén och Sue Baxter. Utan att vara någon expert på området och utan egna planer på någon avel (just på grund av många av de svårigheter som detta inlägg kommer att ta upp), men här är mina tankar kring hundavel.

Att avla på hundar är säkert mycket spännande, givande och bekräftande sysselsättning. För den som är insatt och påläst. Beundrar alla de uppfödare som brinner för sina valpar och nya valpköpare. Som bjuder på sin tid, sin kunskap och som ger dig förtroendet att ta hand om det bästa dom har – valpen. Valpen är ett resultat av månader eller års förberedelser, planerande, tid och pengar. Å så söta dom sen är!

Vem kan motstå en valp, å ännu värre en taxvalp?! Inte jag! Men vilket jobb ligger inte bakom denna söta lilla varelse?

En liten valp Alf.

En liten valp Alf.

Jag tycker generellt att den som väljer att avla på hundar skall:

1. Ha kunskap om hundavel, genetik och dräktighet/sjukdomar som kan uppstå före, under och efter dräktigheten. Både för tiken och valparna.

2. Ha en plan med aveln: vad ska de nya valparna tillföra? Vem är potentiella köpare?  Vad kan de nya valägarna förvänta sig av hunden (egenskaper, utseende, hälsostatus osv).

3. Ha god kännedom om hälsoläget för de hundar man avlar på. Göra nödvändiga hälsokontroller, kontrollera att hundarna har en god prestationsförmåga, dvs det ska inte vara avgörande om hunden har många utställningsrosetter om det finns en annan hund som är bättre rent hälsomässigt.

4. Vara aktiv och noggrann i valet av valpköpare. Inte bara kränga för pengar utan se till att hundarna kommer till bra hem där ägarna har tänkt igenom köpet.

5. Vilja vara ett stöd för de nya valpköparna under hela hundens liv.

Så det kräver en god bas att stå på. Det är säkert också en stor fördel om man innan man börjar med avel har ett stort kontaktnät av erfarna och kunniga uppfödare.

Så för att återgå till själva färgaveln enligt artikeln så uppstår problem om man inte har god kännedom om genetiken bakom färgaveln och om hundar felaktigt registreras som en godkänd färg men egentligen inte är godkänd enligt rasstandarden. När det gäller mönster finns det tre olika grundmönster – merle (tiger), strimmig (eng. brindle) och piebald. Av dessa, är merle och strimmig godkända mönster för tax enligt FCIs rasstandard.

Som exempel på problematiken med felregistrering av valpar är det så att Merle behövs bara i en upplaga för att taxen ska få den färgen. Om du parar två merles med varandra riskerar Du att få taxar som föds med defekter. Det kan vara allt från att de föds blinda/döva till att ögonen inte passar i ögonhålan.

Parar man en merlefärgad tax med en genetiskt röd hund så är risken stor att man får valpar där merlefärgen döljs under den röda. Detta eftersom merle bara syns på genetiskt svarta hundar. Så om man sedan parar en av de ”osynliga merle taxarna” med en merle får man ju dubbel merles.

Problemet med recessiv röd är att den är dominant över så gott som alla andra färger och kan maskera mycket – svart, brun, tantecken samt merle. Om man parar en recessiv röd tax med exempelvis en merle, kan man få valpar som har båda anlagen. Hunden kan vara merle trots att den ser ut som helt röd. Risken är att man tar fel och parar vad man uppfattar vara en röd tax, som i själva verket är merle, med en merle. Även med en röd tax med svart täckhår kan det vara svårt att avgöra om hunden är merle, speciellt ju äldre hunden blir. Därför har det länge varit ganska accepterat i Sverige att man inte parar en röd tax med en merle”. Tidningen Taxen, sida 14-15

Det finns så många snygga hundar, dom kommer i regnbågens alla färger om vi ser till hela hundpopulationen (alla raser). Här kommer dock vårat ansvar som människor in i bilden. Vi kan styra aveln – mot söta och ovanliga färger – eller mot hälsosamma hundar där färg får en mindre betydelse och där vissa färger inte tillåts. Det är ett ansvar vi har som valpköpare, uppfödare och utställningsdomare med flera. Vi kan inte se på och avla på hundar som riskerar att få hälsoproblem, det är direkt oetiskt och ovärdigt människans intelligens!

I vissa länder finns ju taxar i oändligt många färger men det betyder inte att det är ok. Det är FCI:s standard som måste gälla och vi måste registrera taxarna efter den färg de faktiskt har, inte vad de ser ut som.

Problem som uppstår i samband med registreringen

• Det har observerats att ganska många av de importerade merletaxarna har färger som inte är godkända, till exempel choklad och crème. Genom att enbart mönstret registreras för dessa hundar, har många som skulle ha registrerats med X = ej godkänd färg istället registrerats som ”merle” som är ett godkänt mönster.

• Brindle-merle mönstret är inte ett godkänt mönster varvid dessa taxar ska registreras med ”X”. Men eftersom bara ett mönster kan registreras har dessa hundar felaktigt registrerats antingen som ”brindle” eller som ”merle”, båda godkända mönster.

• Det finns en hel del piebald- och crèmefärgade taxar som har importerats från utlandet. Trots att både piebaldmönstret och crèmefärgen inte är godkända, registrerar SKK dessa hundar olika. Piebaldtaxarna har registrerats med ”X = ej godkänd färg”, vilket är helt korrekt. Men trots att mönstret inte är godkänt har SKK tillåtit avel på dessa Blå korthårig tax med tantecken hundar, vilket SvTK anser är fel (se nedan).

• När det gäller crèmefärgade taxar, så har SKK inte registrerat dessa hundar med X = ej godkänd färg, detta trots att de importerade taxarna är registrerade som ”crème” hos exempelvis The American Kennel Club (AKC), vilket måste anses strida mot FCIs regler. Det har observerats regelbundet att dessa hundar, tillsammans med svenskfödda crèmefärgade valpar, har registrerats som ”gul” av uppfödarna, vilket är fel. Tyska taxklubben, som ansvarar för rasstandarden, skiljer mellan gul som är en godkänd färg och crème som inte är. Crèmefärgen liksom andra ickegodkända färger är eliminerande fel för en tax, enligt rasstandarden.

• SKK skriver inte ut beteckningarna i hunddata och följaktligen inte i stamtavlorna för anfäderna som har ickegodkända färger/mönster, till exempel piebaldmönstret eller crèmefärgen. Därför finns det ett stort antal stamtavlor där endast några färger/mönster finns angivna, och det finns ett antal utan en enda färg/mönster(!), trots att det finns både färger och mönster angivna i originalstamtavlorna från utlandet. Många av de importerade taxarna från USA och Kanada har piebald- och crèmefärgade taxar i sin härstamning, och eftersom SKK inte anger beteckningarna för anfäderna är det omöjligt att veta om dessa recessiva anlag finns i linjerna. Genom att de är recessivt nedärvda finns det många taxar som har godkända färger men som bär på dessa anlag och riskerar att sprida anlagen inom den svenska taxpopulationen”. Tidningen Taxen, sidan 14-15

Om inte taxarna registreras med rätt färg blir ju stamtavlan inte till hjälp för uppfödaren när de väljer blivande parningar. Valpköparen kan bli mycket besviken om det visar sig att de inte får t ex ställa ut sin tax på grund av att den har fel färg. Därför ska vi inte heller uppmuntra människor att söka efter taxar med ”häftiga färger” när de väljer valp utan istället fokusera på att få en fantastiskt fin och frisk taxkompis som kommer att finnas med i många år.

Så detta inlägg får avslutas med en uppmaning om att inte förblindas av de fantastiska färgerna som kan ses på bilder, när man letar valp, och att vara mycket uppmärksam och påläst när man avlar.

Jag är då mycket nöjd med mina otroligt vackra taxar (som vi inte valde efter färg även om många tror det då de är så lika). Personligen tycker jag alla sorters taxar är superfina!

IMG_20140809_125848 IMG_20140809_125824

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Upprop för trubbnosar

Ett stort antal veterinärer har gjort en skrivelse angående kortnosiga raser och deras hälsoproblem. Tyvärr har avel (vi människor alltså) skapat hundar som har så stora problem att de inte kan leva ett fullgott liv. Uppfödare älskar så klart sin ras men kan man bli lite hemmablind? Det är ju inte direkt kul att höra att de hundar man har inte duger, mår dåligt eller att man till och med är djurplågare som föder upp vissa raser. Så klart mår man dåligt då.

Men, det handlar om djuren i det hela. Det handlar om att vi har ett stort ansvar när vi avlar att inte föda upp djur som lider och som kan leva ett värdigt hundliv. Då måste man se över sin egen sårade känsla och börja prata om fakta! Veterinärer är ju faktiskt de som möter dessa hundar och kan se effekterna av detta.

Läs gärna mer här och här.

Jag tycker detta är ett mycket bra initiativ av veterinärerna och jag tycker faktiskt att det är deras skyldighet att stå upp för djuren, som inte har en egen röst.

Själv är jag ju ägare till en ras som alla refererar till som ”diskbråckshundar”. Ja det förekommer och det är ett stort problem. Jag skulle göra allt jag kan för att sprida kunskap och förbättra rasens hälsa. Jag kommer dock själv aldrig att börja avla på hundar. Det är inte i mitt intresseområde. Jag vill bara ha mina bästa vänner som vänner 🙂 Jag vet också att det finns många uppfödare inom tax som faktiskt läser på, gör som i grannländerna och ryggröntgar, fast det inte är ett krav i Sverige (än). Så förhoppningsvis håller rasen på att utvecklas åt rätt håll. Det viktigaste är att vi vågar diskutera det. Försöker man mörka ja då lider hundarna av det.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Gener eller miljö?

Vad påverkar hundens beteende, gener eller miljö? Kanske både ock?

Det pågår mycket forskning inom hundens beteende bland annat SLUs studie om hundars vardagsbeteende där hundägare fått svara på frågor.

Helena Eken Asp är doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och leder forskningsprojektet där enkätsvar kring hundars vardagsbeteende samlas in från hundägare. Projektet syftar till att få mer kunskap om beteendeegenskaper så att rutiner för avelsvärdering kan utvecklas. Helena Eken Asp kommer också att försöka identifiera områden i hundars arvsmassa som är involverade i dessa egenskaper.

SLU har fokuserat på egenskaperna aggressivitet, rädsla, socialitet och träningsbarhet. Resultatet visar att arvbarheten för intresse för andra hundar och människor ligger runt 20 procent, vilket också gäller för träningsbarhet.

När det gäller intresse för att leka med människor beräknades arvbarheten till hela 40 procent, vilket är högt för att vara en beteendeegenskap som baseras på enkätsvar. Aggressivitet riktad mot såväl kända som okända hundar och människor visade en något lägre arvbarhet, strax under 20 procent.

De olika typerna av rädsla som ingick i studien visade de lägsta arvbarheterna på 8–15 procent, och allra lägst siffra hade rädsla gentemot andra hundar

Det finns med andra ord en stor variation i genernas påverkan av olika vardagsbeteenden och för vissa av flera av beteendena finns en god möjlighet att påverka utvecklingen inom rasen genom ett väl avvägt avelsprogram”. Läs mer här.

Avelsprogram i all ära, men jag tror även att nya hundägare behöver läsa på betydligt mer om hundar, hundträning, inlärning och positiva träningsmetoder och även etologi för att kunna hjälpa hunden att fungera i samhället som det ser ut idag. Idag skaffar vi hund av helt andra skäl än förr, då de flesta hundägare hade hunden som arbetsredskap om man kan säga så. Ska vi verkligen avla hundar utan instinkter bara för att passa in i vårt samhälle? Bör alla skaffa hund bara för att man kan? Jag tycker hundkörkort vore en bra idé oavsett vad vi kan påverka med avel. Miljön som hunden växer upp i påverkar mycket mer än vi tror och det är ett hundägaransvar att hjälpa hunden förstå vår vardag och fungera i den – inte tvinga den genom bestraffning av icke-önskvärda beteenden. Det skapar bara stress hos hunden.

Här kan du bidra med information i undersökningen. ”Vi är dels intresserade av alla hundar av följande raser: american staffordshire terrier, australian kelpie, australian shepherd, belgisk vallhund/malinois, belgisk vallhund/tervueren, berner sennenhund, boxer, briard, chihuahua, dobermann, golden retriever, hovawart, jack russel terrier, lagotto romagnolo, nova scotia duck tolling retriever, rhodesian ridgeback, riesenschnauzer, rottweiler, shetland sheepdog och tysk schäferhund i Sverige som fötts under åren 2000-2012 (även sådana som inte längre lever). Vi är även intresserade av alla hundar, oavsett ras, som snart ska genomföra eller har genomfört BPH (Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund).

 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Del 2 Boktipset

Tankar om avel (Del 2 utifrån boken ”Hundens språk och flockliv” av Lars Fält)

När man studerar och jämför beteenden är det viktigt att skilja hur de ser ut, formen, och hur ofta de förekommer, frekvensen. Det senare är bl.a. beroende av hur lätt det är att utlösa dem. (…) Vid avelsförsök, framför allt med råttor och möss, har man visat att beteendenas form är mycket svårare att påverka genetiskt medan frekvenserna är mer lättpåverkade” (sidan 21).

”I århundraden har hundavlen varit mycket funktionsinriktad, vilket skapat våra specialister som drivande hundar, vallhundar, vinthundar osv. Idag finns en tendens till att man överbetodar deltajer i hundens utseende och lägger mindre vikt vid funktionen”.

Här tycker jag att man som uppfödare har ett, borde vara lagstadgat, åtminstone etiskt ansvar att fundera över vad man avlar på och vilka anlag man förstärker och överdriver.  Vi har makten att i stort sett avla hundar till vad vi än vill skapa, men har vi rätten att göra det? Är det verkligen försvarbart att forma om hundar i oändlighet utan att ha en tanke på hur den förändringen påverkar djuret? Jag anser att man som uppfödare (SKK registrerad eller inte) har ett jättestort ansvar för konsekvenserna av sin avel på de djur som ska leva vidare. För mig är det nästan avskräckande hur allvarliga konsekvenserna kan bli när människan i sin iver att skapa något i vissa fall istället sysslar med djurplågeri. Kan låta hårt men titta på vissa rasers utseende och funktion, andningssvårigheter, svårigheter med födsel eller rörelsemönster. Det ligger på uppfödarnas samvete tycker jag. Så att avla enbart på utställningsmeriter är, enligt mitt tycke och smak, inte tillräckligt bra underlag för att föra aveln vidare. Jag håller med Lars om behovet av funktionstester även om inte den nya ägaren är intresserad av att pyssla med någon formel träning/tävling så får man en värdering av hundens funktionsduglighet.

Inom taxen diskuteras det flitigt om ryggröntgen ska användas som avelsverktyg för att minska förekomsten av diskbråck hos hundarna. Det råder ganska skilda meningar om ryggröntgen är meningsfullt eller inte.

Ja sidan hävdar att det i i stort sett alla studier som gjorts på de ryggröntgade taxarna i våra nordiska grannländer går att utläsa att om hunden har förkalkningar som syns på röntgen så ökar risken för diskbråck.

Nej sidan hävdar att det inte är förkalkningarna i sig som avgör om en hund får diskbråck och det har mycket med var förkalkningen sitter vilket inte utläses från ryggröntgenresultat. Man hävdar också att det inte enbart går att få ett index på en tax utifrån det egna röntgeresultatet utan då borde hundens avkommor också räknas in samt ärftligheten bakåt, som blir en sammantagen bild av just den hundens risk att föra diskbråck vidare.

Själv är jag inte så insatt men försöker läsa på om ryggröntgen och jag kan ju tycka att det verkar ju stå klart att förekomsten av förkalkningar som syns på röntgen och diskbråck verkar vara relativt klar. Om det sedan behövs andra verktyg för att få en bra ”klassifiering” för avelshundens risk att föra diskbråck vidare kan jag inte svara på. Hoppas kloka människor kommer fram till något bra och jag är för alla försök till att få en friskare ras!

 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Gener och genetik

Snubblade över en intressant artikel (på engelska) där man framhäver att det i studier framkommit att gener påverkas av omgivande miljö. Det innebär att gener och DNA är påverkbara av den omgivande miljön. Läs den här.

En studier på råttor, där man vid en viss doft gav råttan en lätt elchock vid upprepade tillfällen, fann att även när man slutat med elchockerna så blev råttan rädd för just den doften. Inte så konstigt kanske. Det som är mer intressant är att man avlade på dessa råttor och fann att ungarna reagerade med rädsla för samma doft utan att ha varit utsatt för elchocker. Man avlade sedan på dessa ungar och även nästa generation visade rädsla för samma doft. I detta fall vill man påvisa att det skett en förändring i DNA/generna som förts vidare i generationer. Denna förändring/påverkan på generna sker lättast i tidig ålder. Gener kan påverkas och omformas av miljöpåverkan i syfte att stärka överlevnaden hos nästa generation. Inom avel kan man inte längre tänka att föräldrarna är genbärare av stängda nedärvda faktorer. Valparnas DNA påverkas också av uppfödarens miljö samt det nya hemmets miljö.

Alltså kan tidiga skräckupplevelser ”gå i arv” så att säga. Det kan ju vara intressant och viktigt att tänka på framför allt vid avel. Även enskilda hundägare måste få en förståelse för hur påverkbara hundar är och hur mycket vi kan styra och forma dem i grunden. En trygg och stabil omgivning kan på samma sätt minska risken att en gen framträder på ett negativt sätt.

Fick även tips om en föreläsning att se från Hundutbildningsgruppen om Epigenetik med Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet. Föreläsningen är från Adventure dog conference 2011. Inspelat den 3 december 2011 på Thorildsplans gymnasium i Stockholm.  Se den här. Det finns även föreläsning om Avel.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Apropå avel och att hitta nya hem

Polisen i vår kommun har idag omhändertagit en liten valp när de gjorde ett tillslag i en missbrukskvart. De skriver bland annat så här på facebook:

”Genom arbetet på fältet kan man konstatera att väldigt många personer som är inne i ett narkotikamissbruk, också väljer att skaffa djur och då oftast hundar. Av den anledningen kommer man ofta, inom ramen för narkotikaarbetet, också i kontakt med djurskyddslagen. I djurskyddslagen framgår det bland annat att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom, att dom skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn samt att dom skall hållas och skötas i en god djurmiljö.

Är man inne i missbruk har man ofta svårt att ta hand om sig själv. Dels på grund av den ständiga berusningen som i sin tur gör att man tappar verklighetsuppfattningen och därigenom förmågan att kunna göra skillnad på rätt och fel. Många gånger kan det också bero på den ekonomiska möjligheten eftersom större delen av pengarna går till att köpa mer droger. Förnekelsen och oförmågan till självinsikt spelar också en avgörande roll. Anledningarna kan vara många men gemensamt är att dom oftast leder till brister när det gäller förmågan att kunna ta hand om ett djur.

Likt ett barn kan djuren inte fatta egna beslut. Dom finner sig i den situation som råder eftersom dom helt enkelt inte har något val. Vet du om något djur som far illa eller som du misstänker inte har det bra? Tveka inte att kontakta polisen. Du kan alltid tipsa oss genom att ringa 114 14

Det är så hemskt att läsa hur en del hundar får fara så illa på grund av vilken ägare som valt att köpa just dom. De kan inte välja sin ägare och de kan inte välja att ta sig därifrån heller.

Det är så viktigt att den som föder upp hundar (eller vilket annat djur som helst för den delen) tar ansvar för och gör allt i sin makt för att försäkra sig om vart hunden kommer att hamna sen. Tyvärr dras ju en del personer till vissa typer av hundraser då dessa anses vara ”skräckinjagande” och ser ”farliga ut”. För de uppfödarna är det om än viktigare att försäkra sig om vem det är som köper valpen.

Tyvärr sker mycket av uppfödandet hos personer som inte planerat sin kull mer än att ”de vill ha en söt valp efter sin fina hund”. Då är risken stor att man också säljer iväg valparna till första bästa som vill köpa en hund och inte uppenbarligen verkar konstig. Eller så är man bara ute efter pengarna. I vilket fall som helst så är det ju valpen så får fara illa av det.

Nu blev valpen i denna händelse omhändertagen men den var svårt skadad. Låt inte fler valpar hamna i såna här hem!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Avelsdiskussioner

Hamnade i en diskussion om avel efter att ha läst följande text på facebook:

Finns det någon (rasnamnet) tjej som vill para sig med våran (blandras)? han är väldigt snäll och fin!

Jag frågade vänligt vad personen hade tänkt sig med aveln av just den kombinationen?  För oavsett vad man avlar på (renras eller blandras) bör man ju ha en tanke bakom valet. Det framgår inget om hunden, hur gammal den är, vilka styrkor den har eller ens om den är frisk.

Personen i fråga verkade vara en trevlig person som tyckte mycket om sin hund. Det förstår jag. Det var en väldigt vacker hund på bilden. Denne ville ha en valp efter sin fina hund, vilket jag också förstår. Men jag påminde också personen om alla de valpar som hamnar på blocket. Det är så många att man blir mörkrädd. Det gäller ju inte bara att hitta ett hem, utan ett BRA hem till valparna. Jag förklarar mer längre ner…

De flesta som har hund anser ju att just deras hund är den mest fantastiska och fina hund som finns. Man ser alla bra egenskaper och njuter av de många fina stunder man har tillsammans. Men trots allt detta, bör man avla på sin hund?

Att jag ställde motfrågor, på ett enligt mig vänligt sätt, mottogs som kritik och som negativitet. Själv anser jag att OM jag nu sökte en partner till min hund skulle jag inte ta den som först ropade ”Ja!” utan den som verkade mest nyfiken och ställde mest frågor. Då får man ju en person som verkligen tänkt igenom sitt beslut…

För det första måste man fundera på vad de kommande valparna kommer att ha för egenskaper? Vad vill man avla på? Detta för att kunna hitta bra hem, inte bara ett hem, utan ett bra hem. Man måste veta vilka krav man bör ha på de blivande valpköparna. För säljer du hunden till ”vem som helst” så är risken stor att hunden inte får det bra. Det kan bero på många saker, t ex att ägarna inte förstår hundens nedärvda behov och därför utvecklar hunden problembeteenden. De nya ägarna blir ledsna och besvikna när hundägandet inte blev som de hade trott. Antingen kan hunden då hamna i en omplaceringskarusell på internet, eller så får hunden leva kvar i en negativ miljö. I värsta fall avlivas en frisk hund bara för att ägarna inte förmår klara ut problemen eller ge hunden en ärlig chans.

Som uppfödare måste man ju vara ärlig och rak mot de nya valpköparna. Vad kan de förvänta sig när de köper en av valparna? Vad är det troligt att det blir för typ av hund? Aktiv och arbetande egenskaper eller lugna och stillsamma med lågt aktiveringsbehov?

Sen måste man veta att den hund man själv har och den blivande partnern som hunden ska paras med är friska. Hälsotester, mentala kontroller och arbetsprov bör man ha som minsta krav. Även om det är blandraser. Även blandraser har ju några nedärvda egenskaper och man bör ju kolla att hunden är tillräckligt frisk för att få ett gott liv. Ju aktivare hundras/raser desto större krav bör man ställa på arbetsprov/meriter, t ex att hunden har tävlat eller aktiverats med någon sport. Om inte annat för att kunna informera valpköparna om hur hundarna fungerar.

Sen måste man ha kunskaper kring försäkringsfrågor, ekonomiska avtal och vad man enligt konsumentköplagen har för rättigheter och skyldigheter.

Det viktigaste man måste tänka på är de kommande valparna. Hur kommer deras liv att bli? Det är ditt ansvar (även som hanhundsägare) om du sätter dom till världen.

Vi har ju själv en liten Theo här hemma som fått utstå hemska konsekvenser när det går dåligt. Ägarna förstod inte vad rasen krävde, eller så var de inte beredda på det jobb som en valp (oavsett ras) innebar. Framför allt hade de inte kunskap eller förmåga att söka hjälp när det började kännas jobbigt. Konsekvenserna av det fick Theo ta. Han blev lämnad. Han blev troligtvis slagen. Han fick svälta. Han fick inte vara valp! 

Därför brinner jag för dessa frågor och att inga fler valpar ska få utstå de han fick gå igenom oavsett vilka orsakerna är. 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Ett avelsinlägg

Vi är inte uppfödare, och planerar inte att bli det heller men avel intresserar oss ändå. Det borde även intressera fler hundägare för det är genom avel vi kan påverka vissa grunder hos våra hundar. Alla vill ju ha en frisk och för ändamålet duglig hund som klarar av sina ursprungliga nedärvda användningsområden.

Fyra stövarraser blir en (Svensk Jakt)

Läs hela artikeln här.

Inom Svenska Stövarklubben diskuteras nu ett förslag att öppna stamböckerna och tillåta korsning mellan de fyra svenska raserna hamiltonstövare, schillerstövare, smålandsstövare och gotlandsstövare”.

Eftersom det inte ser så bra ut i registreringssiffrorna, som sjunker kraftigt, för de svenska stövarraserna där de till och med riskerar att försvinna försöker man hitta sätt att bevara rasernas egenskaper på detta sätt.

Stövare som är så otroligt fina hundar! Otroliga jakthundar och fina familjehundar, om än väldigt krävande motionsmässigt. Min farbror och faster har fött upp stövare och jag har suttit i valplådan otaliga gånger. Hoppas dessa underbara hundar bevaras.

Man tittar på hur Norge har gjort

Freddy Kjellström.– De var i ett ännu mer prekärt läge och har gjort bred inkorsning med stor framgång och fått fram riktigt bra jakthundar. Där har man fått med sig de stora uppfödarna och det bästa hundmaterialet.
Farhågorna att de enskilda raserna skulle försvinna har inte besannats.
– Om man däremot inte hade öppnat upp hade nog en eller två norska stövarraser försvunnit, tror Freddy Kjellström”.

Låter ju klokt att göra ett försök att rädda raserna om det dessutom finns goda exempel från grannlandet.

Skrev ett inlägg om stövare som ni kan läsa här.

Svenska hundraser hotade

Läs hela artikeln här.

Flera svenska jakthundsraser är riktigt illa ute på grund av kraftigt sjunkande registreringssiffror. Värst är det för de drivande raserna”.

Det är så ledsamt om vi kommer att förlora våra inhemska raser. Jag hoppas allt görs för att kunna behålla dessa fina hundar. Vi bör vara rädd om vårt arv då raserna framtagits för våra svenska förhållanden med egenskaper som passar oss. En del hundraser som vi format om till svenska raser användes i sina ursprungsländer som packhundar medan vi i Sverige inte vill ha en sådan jakt och därför har tagit fram bra jakthundar som jagar enskilt med drevskall.

Av de tolv inhemska, svenska hundraserna är nio jakthundsraser. För ungefär hälften av dem är situationen riktigt allvarlig eftersom det föds och registreras så få valpar att rasernas sundhet och fortlevnad hotas. Framför allt är det drivande raser som har eller kommer att få problem”.

Varför är det då så?

Britt-Marie Dornell har listat ett antal möjliga, bidragande faktorer:
• En åldrande jägarkår.
• Harjakten med drivande hund har minskat kraftigt. Få vill ta hand om och äta hare, vilket gör att många inte vill skjuta hare.
• Rådjuren har minskat och snörika vintrar har omöjliggjort jakt med kortbenta hundar.
• Kortdrivare har tagit en del av utrymmet från de traditionella kortbenta drivande raserna.
• Rovdjuren har minskat antalet rådjur och ökat riskerna att hunden ska råka ut för vargangrepp
• Vildsvinens ökning har lockat en ny kategori jägare med behov av en annan typ av hundar.
• Den långa utsträckningen i tid av älgjakten har minskat intresset och tiden för annan jakt. Det kan påverka till exempel norrbottenspets negativt.
• Jakt är idag en mycket dyr hobby”.

Ja det är en dyr hobby men nog kommer det även fler nya jägare även om många är äldre. Jakt är en viktig del i viltvård då människan ska samsas med djuren om ytan. Viltkött är ju ett bra, ekologiskt alternativ till det som finns i frysdiskarna på affärer. Djuren lider inte av långa transporter, få stå i kö för att vänta på avlivning osv.

Jag funderar på om det skulle gå att lyfta fram andra egenskaper hos dessa raser än enbart de jaktmässiga. Så klart måste jakthundar få utlopp för sin jaktinstinkt men de skulle säkert även kunna vara bra på andra aktiviteter tänker jag. Vidga användningen av hundarna för att öka efterfrågan. Större hundar funkar bra att dra med  tex. Vad tycker ni bör göras för att bevara raserna?

Vi får se hur dessa raser klarar sig i framtiden.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Veterinären ryter till

En intressant artikel om hur människans strävan efter perfektion blir till djurplågeri.

Läs nyheten här. Med tanke på att detta är skrivet 2009 och väldigt lite har hänt sedan dess så är det högst aktuellt! Avel går så fort att på några få generationer går många saker att rätta till om man vill.

Kalmar 2009-04-01 |

Suzanne Sandquist, veterinär och vd för Kalmar djursjukhus, är upprörd över att rasaveln har gjort hundarna så tillgjorda att de måste opereras.

– Vi ser avarterna hela dagarna här och vi tar konsekvenserna. Det är så jäkla onödigt. Ur veterinär synpunkt är det otroligt upprörande, säger Suzanne Sandquist, veterinär och vd på Kalmar djursjukhus.

Sluttande ryggar på schäfrar som avlas fram av estetiska skäl på bekostnad av hundens förmåga att gå är bara ett exempel.
– Det är inte ju ens vackert. Och bassethunden. Där tycker jag fortfarande att det inte är så mycket bättre i Sverige än någon annanstans. De har så långa öron så de snubblar på dem.

Att det inte skulle förekomma inavel på svenska kennlar håller hon inte alls med om. Det har bara ett finare namn, linjeavel, och är mycket vanligt bland uppfödare, menar Suzanne Sandquist. Hon tycker att de som ska bearbetas för att få till stånd en förändring för friskare hundar är utställningsdomarna. Så länge som sjuka men ”rastypiska” hundar får utställningsmässiga fördelar gentemot friska tror hon inte att problemen kommer försvinna.

Den hjärnsjukdom som kan drabba Cavalier spaniel har hon sett fall av även i Kalmar. Det kallas för cavalierklåda eftersom hundarna kliar sig väldigt mycket på den sida av huvudet som de har ont.

Det hon tycker är bra i Sverige jämfört med i England är att problemen inte sopats under mattan. Men hon tycker inte att det gjorts tillräckligt.
– Vi veterinärer har påtalat avelsproblemen under många år. Det är otroligt upprörande att hundavel sker på bara utseende i stället för funktion”.

Ja det är tragiskt att se Bassethounds som är jakthundar, med så mycket överhäng på skinnet att de inte kan gå. Magen släpar i backen och ögon och öron hänger långt nedanför där de borde vara. Fruktansvärt!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"