Ett försök att skriva ett litet humoristiskt inlägg om när kommunikationen inte fungerar 🙂
Idag slog den beryktade taxbromsen in med full kraft. När vi skaffade hund trodde vi att man skulle få gå många långa promenader ute, ett sätt att ta sig ut mer. Men vad gör man när man råkade få största soffpotatisarna genom tiderna?! Men vill man leka jakthund emellanåt kan inte dagarna bestå av att ligga i soffan å vända sida som herr Alf verkar tro. Då måste man även ägna sig åt sådant som motion. Pga att hösten bestått av mestadels nederbörd i form av blöta droppar har motionen legat på minussidan. Så idag slår solen till och det är dessutom minus en grad så backen är inte längre blöt utan frusen med lite snö på. Perfekt väder att ta sig ut och få lite D-vitamin och friskluft tyckte matte.
Taxbromsen är den kraft som slår i backen när man ska gå ut och taxen i fråga bara inte känner för det. Ingen skada, sjukdom eller annat acceptabelt skäl ligger bakom utan bara ren ovilja. De flesta taxägare verkar ha stött på fenomenet som oftast slår i, i början av promenaden för att sedan släppa vid hemgång.
Jag vet att om jag börjar promenaden med att låta dom ta sig god tid på att lukta, pinka å komma igång så brukar taxbromsen endast bli en liten test för att se om man kommer undan med att vända näsan mot huset och få gå in igen. Men visar man då att vi ska fortsatta gå så släpper det.
Men idag. Jag och Alf blev verkligen ovänner. Började med att det tog 10 minuter att gå 20 meter då det skulle rullas till höger och vänster. Nåja dom får hållas. Täckena är ju på och det kliar väl lite. Men sen tyckte matte att om vi ska hinna få någon sol denna årstid då ljusets timmar är mycket begränsade till mitt på dagen och vi redan förhalat promenaden i vad som kändes timmar av rullande så började jag ställa kravet på att vi skulle röra oss framåt. I 20 minuter (!?) hade Alf i backen, blängde på mig och surade.
Skulle vända näsan hemåt och slog i taxbromsen. I n t e e t t s t e g. När jag blev redigt less på att förklara för Herr tax att idag skulle vi njuta av vädret och gå en SKÖN OCH AVKOPPLANDE PROMENAD FRAMÅT och till slut medelst knuffa tax framför mig, så beslöt sig taxen för att antingen hoppa ner i diket och blänga på matte eller kasta sig ut i vägbanan! Var han skadad? Var han sjuk? Hade han ont? Nope. Inte ett dugg.
Vet inte hur jag ska förklara hur det känns att gå med 10 kg tax släpandes i armarna som bara inte känner för att medverka. Man skäms för grannar och känner sig som en djurplågare, man kämpar inombords med ilskan och frustrationen över att taxfan inte kan njuta av EN LUGN OCH AVKOPPLANDE PROMENAD I DET FINA VÄDRET!
Men så kommer det där fenomenet när taxbromsen bara släpper. Utan anledning, utan mutor, utan att man tagit till våld på taxen. Vips bara när vi kommit en bit in i byn så slår Alf om och så är det bara fina raska steg framåt med en skuttande glad tax som vänder sig om för att kolla om matte är med och njuter av alla dofter och intryck! “Titta matte en traktor”, “Titta matte, hästar”. Han nästan ler mot mig när han vänder sig till mig för att visa vad han uppmärksammat.
Vad hände? När hände det? Vad jagade ut demonen ur min tax?!
Så här är bilden jag har i mitt huvud av när vi går en lugn och avkopplande promenad och njuter av det fina vädret och friskluften. Vilket uppnåddes efter 20 minuters onda blickar mellan varandra och morrande från matte, och varade i ca 40 minuter tills vi var hemma.
Nu är vi hemma och vänner igen. "The world is changed by your exampel, not by your opinion"
