Kompetens och ansvar

Läste ett så fantastiskt bra blogginlägg så jag tar upp det här! Läs hela inlägget här. Det handlar om ridning och träningsmetoder men går lika väl att översätta till hundträning.

Som hundägare har vi ansvar gentemot hunden i vilket liv vi ger dem. De är helt beroende av oss. För att ge så bra omvårdnad och fostran som möjligt så måste vi lära oss mer hela tiden. Sträva efter att utvecklas. Som bloggaren skriver:

Som hästägare tycker jag man har ett ansvar gentemot hästen att hela tiden försöka lära sig mer! Ytterst få människor går medvetet in för att skada hästen (eller ens göra något som i bästa fall bara är mindre bra för den). Däremot är det mycket skadliga saker som görs mot våra hästar pga nonchalans, okunskap och att man tyvärr litar på andra människors bedömning av vad som är bra och inte“.

Det finns så mycket tyckande och tänkande, åsikter och kritik där ute mot träningsmetoder/redskap. Men vad är baserat på fakta och vad är bara åsikter/tyckande som inte har någon faktabas?

Det finns MÅNGA tränare/träningsmetoder där ute som inte gagnar hästens välfärd och har du då inte själv tillräckligt med kunskap för att kunna skilja det bra från det dåliga så blir det din häst/hästar som får betala priset för din bristande kunskap!”

Samma gäller ju för hunden. Jobbar du med obehag, skrämsel så är det hundens välmående som far illa, du kanske rätt av mår gott av att “läxa upp” hunden lite så din frustration får utlopp. Men hur mår hunden av det?

Hundens kroppsspråk och miner ger tydliga signaler om hur den uppfattar träningssituationen, om man kan lyssna med ögonen!

Vad du ser på TV eller vad “alla andra” gör eller förespråkar är ingen garanti för att det som görs är bra eller etiskt. Tider och kunskap förändras och så ska även träningsmetoderna göra. Man måste följa med, inte hålla fast i gammalt bara “för att det fungerade”. Ja kanske “fungerade” det då för att man inte visste bättre.

Inte bara du ska må bra av vardagen med din hund, din hund ska väl må lika bra?

Varifrån kommer din kunskap inom hundträning? (Flera svar möjliga)

View Results

Loading ... Loading ...
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Hur man beter sig mot djur

Fick upp ett vidrigt inlägg på fb (kan ej länka till bloggen men gå in på historienomalf på FB så ser ni det) där en flicka slänger runt med en liten hund i ett koppel. Så klart förfasas man av bilderna. Tror det kan finnas en film i inlägget men bilderna räckte för mig. Har även sett en vuxen karl göra så mot en hund som jag aldrig såg vad den “gjorde för fel” men den flög från hans högra sida ner i diket på vänster sida. Läser även på Dognews om att man hittat en död hund med avhugget huvud någonstans i Sverige. Det finns sjuka människor över allt. Var går det fel?

Det är så ofantligt viktigt att man lär barn att djur inte är leksaker! De får inte behandlas hur som helst och man får inte göra vad man vill med djur. Djur är inte till vårt förfogande och man måste lyssna på vad djuren “talar om” i situationen. Om ett djur inte vill träffa dig så får du heller inte tvinga dig på det! Så enkelt är det.

Sen är det många vuxna som skulle behöva lära sig ett och annat också om hur man beter sig mot djur, vare sig de är djurägare själva eller inte. Så tänkte göra en liten guide. Fyll på om ni kommer på med mer bra grejer 🙂

  • Man går inte fram till okända djur utan att ha frågat ägaren först OCH ser om djuret själv vill komma fram och hälsa.
  • Man ska inte dyka på mindre djur uppifrån då det kan verka hotfullt. Sätt dig på avstånd, gärna med sidan mot och se om djuret själv vill komma fram.
  • Gör inte lockande ljud när du ser ett djur. Kvacka som ankor eller skäller som hundar osv. För det första framstår du som rätt urlöjlig, vad tror du att du säger till  djuret? Har sett vuxna karlar bräka som getter. Vad tror dom ska hända? Talar du samma språk eller? Risken är stor att du gör dig mer “farlig” i djurets ögon även om du kommer med vänlig intention. Djuret blir mycket osäkert på någon som försöker härma.
  • Ett djur som drar sig undan, backar, skäller, morrar, gömmer sig eller på annat sätt visar att den inte är bekväm i situationen – SLUTA MED DET DU GÖR. Gå ifrån, ge utrymme. Tvinga dig aldrig på i det läget.
  • Bestraffa aldrig djuret för att det varnar eller säger till genom att skälla, morra, gruffa, skenutfall osv. Djuret KOMMUNICERAR med dig. Lyssna och backa annars har du själv föranlett en eventuell farlig situation där du/någon kan bli biten eller skadad.
  • Om en ägare säger att djuret inte ska hälsa på dig så är det inget personligt mot dig och det ska respekteras! Du vet inget om det djurets bakgrund eller situation.
  • Ett djur som är sjuk/skadad har större behov av utrymme och ska lämnas ifred.
  • Det spelar ingen roll hur snäll din hund är, vill inte MINA hundar träffa dina hundar så ska du aldrig släppa fram din hund varken i koppel eller lösa. Det hjälper inte att ropa “han är snäll” eller “men så har han aldrig gjort förut”, “dom måste få hälsa” eller nån annan fin bortförklaring på din idioti.
  • Om ett djur inte gör det du vill – ta först reda på varför! Utgå inte från att det kan men inte vill. Saker du inte själv sett kan ha spelat in.
  • Djur ska behandlas med respekt, empati och välvilja därför att de känner smärta, ångest, rädsla och de tvingas förlita sig på mänskligheten för att överleva. Som husdjur kan de inte välja bort det eftersom vi styr de basala behoven som mat, sömn, toalettbesök osv.
  • Det är helt ok att vara rädd för djur och inte vilja ha med dom att göra men du kommer aldrig kunna rättfärdiga djurplågeri med dina egna rädslor eller fördomar!
  • Djur eller andra människor är inte dina slagpåsar för ditt eget dåliga mående. Behöver du få ur dig saker så sök professionell hjälp och ta inte ut det på din omgivning. Det finns bra hjälp att få om man vill ta emot den. Tyvärr kan man väl i vissa fall få stå på sig mer än vad som borde vara nödvändigt för att få rätt hjälp men det är ingen ursäkt till att göra illa andra.

Jag tycker i många fall att barn förstår och hanterar situationer mycket bättre än vuxna. När det går fel har det ofta med de vuxnas inställning att göra. Så föregå med gott exempel!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att lyssna med ögonen

Djur kommunicerar med oss hela tiden. Bara för att de inte använder våra ord eller kan uttrycka sig så vi förstår tydligt så betyder det inte att dom inte “pratar” med oss.

Theo är väldigt tydlig i sitt lilla taxspråk. När han är missnöjd med vart vi går eller med att vara i koppel så lägger han sig ner. Det första jag gör är ju så klart att kolla att han inte har skadat sig. Men när den lilla proceduren är över så kan man konstatera att det inte är något fel på honom. Han vill bara inte, just idag:

Har han ont så visar han det tydligt. Han hade inte ont (klämmer å känner igenom honom och när vi stannar så vill han gärna dra igång världens busryck med den andra taxen), han var inte trött (eftersom vi bara kom 100 m från huset) och det var inte särskilt varmt. Theo gillar inte att vara i koppel. Han kan sätta sig ner, blänga på kopplet å puffa med nosen på kopplet som att han säger “men ta bort snöret då”. Så uteslutning gör att det inte är fel på honom, han vill bara inte gå denna väg denna dag. Han följer gärna med när vi går åt rätt håll (ofta hemåt eller ut på någon spännande stig). Detta är samma kväll:

Om jag skulle utgå från att han gjorde detta för att “jävlas” eller straffa mig så skulle jag kanske dra med honom, rycka i honom, skälla på honom osv. Men om jag istället tänker att han försöker kommunicera sitt missnöje med något så kan jag istället välja att (efter att först konstatera att han inte är skadad) locka med honom (genom godis, lek eller välja en annan väg), vända om å gå åt det håll han vill eller stanna en stund med honom där han är. Theo gillar att bara sitta och titta på saker även om det råkar vara att han stannar mitt på vägen.

Min tanke när folk tycker de måste vara bestämda, tydliga eller visa vem som bestämmer över sin hund (mitt “favorit” uttryck bland de som inte kommunicerar med hundar utan kör diktatorstil) är sorg. Så sorgligt att hunden inte får kommunicera, inte bli lyssnad på. Att hunden inte alltid kan få sin vilja fram, som att vi inte alltid vänder om för att Theo vill de, är inte detsamma som att inte lyssna. Men man kan hantera situationen på ett sätt som inte kräver att man rycker i hunden, skäller på hunden, bestraffar hunden, nyper hunden, släpar hunden osv.

Det finns vänligare sätt att lösa en situation på om man bara lyssnar med ögonen! Hunden kommunicerar hela tiden.

Nog om det. Här kommer en film på havsörnarna (ja den är kort typ 10 sekunder lång och man ser bara en svart prick men det är mäktiga fåglar som måste förevigas då det är första gångerna som jag ser dom så nära)som håller till ovanför oss. Känns sådär med dem så nära. Ängarna är bakom vårt hus. Just denna örn blev jagad av någon annan, mindre, rovfågel.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Varför bry sig om djur?

Såg en diskussion kring någon tidningsartikel tidigare där en speciell kommentar fastnade hos mig. Det var en artikel om någon hund som varit plågad och sedan fått ett bra liv. Inget nytt, vi vet att det pågår och de flesta människor blir illa berörda av något sådant. De flesta vill aktivt stoppa dessa plågoandar.

Kommentaren som fick mig att reagera var att någon tyckte att de som kommenterade detta och fasade så över vad detta djur hade fått vara med om inte brydde sig om människor, om de som dör i krig eller svält. Personen ansåg att problemet låg i att de som kommenterat artikeln behandlade sina djur bättre än medmänniskor.

För mig är det självklart att bry sig om alla levande ting. Men utifrån kommentaren har jag försökt komma på ett bra svar till varför. Det handlar om empati. Att bry sig om när djur far illa, betyder inte att man inte bryr sig om alla människor som far illa. Man kan bry sig om flera saker samtidigt, det tar inte ut varandra eller står i motsatts till varandra. Lidande är lidande.

För mig finns det inget försvar mot att medvetet (alltså att man tillfogar/behandlar/agerar på ett sådant sätt att man uppenbart skrämmer, tillfogar smärta och/eller annat lidande samt dödsångest) skada något annat levande. Vi människor har inte den rätten. Det är emot allt vetande och etiskt riktigt. Man kan förklä det i religion, seder, traditioner eller vad man vill. Det har ingen betydelse vad du kallar det – det hör inte hemma i vår moderna tid och med den tillgängliga kunskap som finns! Att könsstympa flickor, att tortera djur i tron att köttet smakar bättre, att slakta djur utan bedövning och låta dem förblöda för att köttet skall anses “renare” är vidrigt och ska inte vara tillåtet. Finns så klart många fler exempel men ni får står bilden. (Sen finns det en del där man inte förstår att man tillfogar lidande och det är svårare att komma åt men med kunskap och forskning som bas kommer man långt genom att utbilda människor).

Att djur har lägre status i många länder har mycket med människors värdighet att göra. Läste ett citat:

”En nations storhet och etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur”

Mahatma Gandhi

Och det ligger mycket i det. Ett samhälle där djuren får högre status och där man tar djurens lidande på allvar är ett samhälle där även människor kan få det bättre. Det handlar inte om att behandla djuren bättre än människor. Det handlar om att lidande inte är förbehållet människor. Många andra levande individer lider pga oss människor. Det spelar ingen roll vilken religion man tillhör, var man bor eller hur mycket resurser man har, så är lidande ett lidande oavsett om det är en hund som utsätts för misshandel eller ett barn. Det är inte värdigt i vår moderna tid!

Vi måste aktivt jobba för att lidandet ska minska och framför allt det medvetna lidandet som människor tillfogar andra.

Jag har svårt att tro att den man som stannat i Syrien för att ta hand om hemlösa djur under kriget där familjer flytt och lämnat allt – skulle ställa sig och skjuta andra människor. Varför? För att personen har empati! Personen ser lidande oavsett vem som lider. Däri ligger kärnan tror jag.

Den som klarar av att plåga djur och kan bortförklara det på alla möjliga tokiga sätt – är en människa som saknar empati. Kanske tycker den personen synd om andra människor som lider och vet att det är fel att göra illa andra människor. Men om man inte kan se att djur lider av plågsam behandling, att djur kan känna dödsångest, att djur kan få panik och känna skräck, smärta och rädsla – då har man inte tillräckligt med empati.

Rodeo är något jag har mycket svårt för, än värre tjurfäktningar eller tjurrusningar och liknande event. Det är i vad som ska klassas som välutvecklade länder, där man kallar det för tradition, som detta vansinne får fortgå! Det är vidrigt och ovärdigt oss människor! Djuren lider något oerhört och dödas till slut, eller tillåts plågas tills kroppen ger upp. Det finns inte ord för vad jag tycker om dessa “traditioner”. De härstammar från en tid då kraft och styrka var avgörande drag och premierades. Idag lever vi i samhällen där kraft och styrka inte är avgörande längre och där andra kvalitéer värderas högre. Alltså ska inte tradition få gå före lidande! Punkt. Traditioner förändras, seder förändras men framför allt måste kunskap få styra. Det som är självklart för en empatisk människa är att om du ser in i ett djurs ögon ser du samma lidande som hos en människa. Djur känner smärta. Djur känner sorg. Djur känner ångest och rädsla. Elefanter och delfiner har ritualer. Hundar kan lära sig förstå tusentals mänskliga ord för att försöka passa in och anpassa sig till en värld de själva inte styr över.

Att ta parti för de svaga, de som inte kan tala för sig själva och än mer för de som vi människor påtvingat vår beslutanderätt på – det är värdigt en människa. Oavsett vem den svage är.

Att det kan vara lättare att känna empati, att skriva eller reagera på en artikel om en hund kan ju vara för att det känns mer nära än kriget i t ex Syrien. Att ett krig är så mycket mer och komplicerat än att man kan förfasas över detta på t ex Internet. Att hänga ut en djurplågare och få någon dömd för brott mot djurskyddslagstiftning kan kännas lite närmare, något jag kan göra något åt. Kriget kan jag inte påverka.

Många bidrar till att förbättra situationen för både djur och människor vilket är underbart. I det stora hela har världen blivit en bättre plats för fler människor (och nej det betyder inte att folk inte svälter men situationen är inte lika illa idag som för 20 år sedan). Ta del av Hans Rosling och Gapminders information.

Fortsätt stödja! Fortsätt bidra!

Det vi alla kan göra som en enkel men stor gest för att göra världen bättre är att sprida kunskap. Med kunskap minskar våldet.

Ta avstånd från sådant som bidrar till lidande. Tala om det! Genom handling kan vi förändra.

Så är det negativt att bry sig om djurs lidande? Lider djur mindre än människor? Uppfattas lidande på samma sätt? Är man mindre brydd om människors lidande? Kan en person bry sig om båda två? Varför jämförs lidande? Vad tycker du?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Är vi hundägare korkade?

En skribent i Expressen går till attack och kallar hundägare för korkade. Läs hela artikeln här.

SKK har uppgett att hunden har gått från sällskap till fullvärdig familjemedlem och frågan är då om vi i samband med det blir korkade? Att man släpper på regler och respekt för omgivningen då hunden som familjemedlem inte hålls lika hårt längre?

Själv ser jag mina hundar som familjemedlemmar. Men jag är fullständigt medveten om att de är hundar och inte barn eller något annat. Mitt ansvar som hundägare är att:

  • Plocka upp efter hunden
  • Hålla min hund under sådan uppsikt att den inte orsakar olägenheten för andra
  • Hålla hunden kopplad då den inte får jaga eller förfölja vilt
  • Respektera att hundar inte får följa med över allt och att alla inte vill hälsa på min hund
  • Att min hund är mitt ansvar, jag ansvarar för de skador som min hund orsakar på saker, personer eller andra djur
  • Sköta om hunden så den inte utsätts för lidande och se till att den får nödvändig vård
  • Uppfostra min hund med sådana metoder som främjar relation, tillit och inlärning och inte utsätta hunden för obehag eller skrämma/göra illa den

Har det blivit ett “vi och dom” tänkande mellan hundägare och icke-hundägare? I så fall är det mycket tråkigt. Skribenten påtalar att inte alla hundägare missköter sig men att många (merparten?) gör det.

Så klart innebär att ökat antal hundar i samhället fler konfrontationer och fler situationer som en nybliven eller okunnig hundägare inte klarar av. Det är alltid tråkigt och det skapar dålig stämning för alla.

Jag tycker dock att i de flesta fall så fungerar det bra att ha hund i samhället. Så länge jag tar ansvar för min hund och DU tar ansvar för DIN hund eller DINA barn. Sen kan vi hjälpas åt att lära varandra vad som fungerar och inte.

Istället för polarisering kan vi väl försöka hjälpa varandra? Sprida kunskap till de som vill skaffa hund om hur de gör det klokaste valet och att folk tänker till innan de skaffar hunden – har jag råd/tid/ork/lust med det arbete som krävs?

Strängare djurskyddslagar för de som missköter sina djur och för de som låter djuren springa lösa och skada andra/andra djur. Mer tydlighet i hur olika träningsmetoder påverkar djuren. Jag tror att många TV program framtvingar en helt annan inställning till hundträning än man tidigare haft, då man kanske med mer sunt förnuft löste situationer. Idag ska det “hyschas” och “pyschas” å ryckas i koppel och kastas skramlande burkar på hundar. Leder knappast till en väluppfostrad hund.

Har hundägare blivit mer korkade?

  • Upplever mer hat mot oss hundägare än problem med hundar (50%, 5 Votes)
  • Ja, jag upplevde färre problem för några år sedan (20%, 2 Votes)
  • Ja, men inte det beror på fler hundägare i städerna (10%, 1 Votes)
  • Ja, hundar får göra som de vill idag utan ramar (10%, 1 Votes)
  • Nej, Inte där jag bor (10%, 1 Votes)
  • Nej, men jag gillar ändå inte hundar (0%, 0 Votes)
  • Vet ej (0%, 0 Votes)
  • Annat (0%, 0 Votes)

Total Voters: 10

Loading ... Loading ...
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Naturliga rörelser

Är det fler än jag som önskar att man fick se fler bilder från utställningar där hunden visas med löst hängande koppel? Det flödar in bilder i olika sammanhang från hundshowernas hundshower – Crufts. Bilder och filmer diskuteras flitigt. Är det djurplågeri? Kan en schäfer verkligen vinna BIS eller är de  som ras helt förstörda? Är hundarna glada eller stressade? Tvingas dom till ett onaturligt inomhusliv eller får de vara hundar utanför konkurrensen?

Det har ju diskuterats tidigare och för något år sedan kom ett förtydligande från SKK om att reglerna gällande utställningar är sådana att hunden ska visas med sina naturliga rörelser. En hund som hängs upp i kopplet kan knappast visas i naturliga rörelser.

När ska utställningsvärlden ta till sig och agera? Det måste vara oerhört påfrestande och smärtsamt med dessa tunna koppel högt uppe under hakan. Jag har inget emot utställningar som sådana, det har varit trevliga tillställningar för oss människor. Man träffar likasinnade, får råd och stöd. Men kan upplevas något stressande för många hundar. Där kan man ju dock som ägare göra mycket genom att avskärma med tält/bur/gå ifrån och vara med hunden i lugn och ro.

Värsta kommentaren jag hört när jag påtalat detta var att “hunden vilade ju hakan mot kopplet”. Men snälla någon, hunden vilar inte hakan mot kopplet när hundens hela huvud hålls upp i en helt onaturlig ställning där det smala kopplet sitter bakom käken.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Mer hundkunskap önskas

Ibland önskar man att folk hade lite mer hundkunskaper. Jag blir lika ledsen varje gång jag ser en annons om en hund som ska omplaceras “annars avlivas den”, gärna med tillägget “det sker imorgon kl. 0000”. Eller än värre de som inte ens ids bry sig om att söka ett nytt hem utan säger till nån släkting – “ja hittar du ett hem innan imorgon så får den väl leva vidare”. Är inte hundens liv värt någonting alls? Kan man inte ens bemöda sig att finna ett nytt hem? Vi människor är bra egoistiska och okänsliga. Ett liv är väl ett liv oavsett?

Jag är inte emot avlivningar, i vissa fall är det sista utvägen och till och med nödvändigt. Men att inte ens bemöda sig att försöka ge hunden en ny chans tycker jag är oerhört omänskligt. Lathet går före. En hund kan få ett mycket gott liv hos någon annan, ett liv som hunden förtjänar. Har man skaffat hund eller tagit över en hund har man ett ansvar. Det gäller även när det inte längre fungerar.

Personligen har jag svårt när man omplacerar hundar för att de inte fungerar till den aktivitet man tänkt sig eller när den ska pensioneras från en aktivitet. Oavsett om det är jakthund, agility eller lydnad. Hunden går ju in med de förutsättningar den har. Om den har gett sitt “yrkesliv” åt dig så förtjänar den väl att få pensioneras i samma trygga hem? Det är inte slit och slänggrejer. Sen förstår jag ägare som blir besvikna om den hund de tagit hem inte fungerar till den aktivitet de tänkt sig. De kanske inte har plats för “endast en sällskapshund”. Men jag tycker inte det är ok när det gäller ett liv/individ. Vi har alla våra fel och brister, ingen är perfekt. Man kan ändå bidra till mycket och kanske öppna ögonen för andra aktiviteter, våga prova nytt, eller bara lära sig njuta av livet utan krav också. Hundar kan lära oss så mycket som vi människor ibland glömmer bort.

Sedan detta svåra ämne med hund och barn. Hur gör man på ett bra sätt för att hunden och barnen ska gå bra ihop? Speciellt om det inte är min hund?

Själv försöker jag tänka att mina hundar är mitt ansvar runt barn. Jag belönar alltid hundarna när de är lugna kring barn eller när de själv väljer att gå ifrån. Jag tror inte på att gorma på hunden, platsa den eller schasa iväg den så fort den är nära barn. Risken är att den förknippar barnen med något negativt. Om hunden blir ivrig och välter barnet så tror jag inte på att fya eller gorma. Förebygg hellre om du vet att hunden är livlig eller bli glad. Straffa inte beteendet och framför allt LÄR barnet hur de ska umgås med hundarna. Om man inte sett en situation så vet man inte vad som föregått den. Ett barn kan ju ha lockat fram hunden från platsliggningen, då tycker jag det är orättvist att gorma på hunden.

Men sen dagens klokaste: Läs i Expressen här om att vi hundägare inte är ansvariga för andra människors hundrädsla. Jag känner igen det där med bajspåsedödssynden! Haha! Är så plikttrogen när det gäller att plocka upp hundbajset att jag nästan är beredd att städa upp efter andra för att slippa blickarna och de sura minerna när icke-hundägare passerar hundbajs. Det är inte min hund som skitit där bara för att vi passerade! Skäms ton när jag glömt bajspåse även om jag då ser till att taxarna rastas i skogen eller på andra ställen där hundbajset faktiskt gör så liten skada som möjligt. Kommer fortfarande ihåg när jag med diskbråck försökte rasta Alf efter cykelvägen och han satte sig och bajsade. Jag tog mig verkligen inte ner då ryggen var helt orörlig. Jag stapplade iväg bara för att ta mig hem och då ropar en kvinna “TA UPP BAJSET”. Ja jo jag vet men jag KAN ju faktiskt inte BÖJA mig. Nu låg det inte heller i mitten av gången eller där barn leker. Kändes som att om jag till 100 % alltid plockar upp och nu vid ett tillfälle av sjukdom inte klarade av det så är det ingen big deal men det är ju alltid just DÅ det står någon och ser på som inte vet det. Dock ides jag inte ropa tillbaka utan la mig  halvt rullandes i snön och fick upp skiten i påsen. Fan va ont det gjorde!

Kan också känna igen mig i att vi hundägare nästan är lite kuvade. Det är mycket skyldigheter vi har men få rättigheter. Vi tar gärna på oss det men är det alltid så att vi ska be om ursäkt för att vi har en hund brevid oss? I andra länder känns det som en större öppenhet mot att ha hund som sällskap och vän. De är mer välkomna.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Ett “Å herre gud” inlägg igen

Ja man slutar aldrig förvånas över allt elände man får läsa. Vi lever år 2017, man skulle kunna tro att världen har kommit långt när det gäller kunskap om inlärning, om förståelse, resonemang och empati. Men nej.

Fick upp ett inlägg från en Amerikansk sida om varför det inte är bra att “aga” (aka slå) sina barn. Inlägget hade hundratals, om inte tusentals kommentarer om att “jag blev minsann agad som barn och jag tog ingen skada”, “om mina barn behöver a good spanking så kommer de att få det”, “när inget annat fungerar så är aga nödvändigt”.

Istället för att vända på det – om inget annat fungerar har väl du som förälder misslyckats?

Om man inte förstår detta om sina egna barn, hur ska man då förvänta sig att det landet ska behandla sina djur/husdjur bättre? Det är så tragiskt att när kunskapen tar slut så tar våldet vid, och bortförklaras som något nödvändigt, stärkande och tydliggörande.

Fick också upp en namninsamling för hårdare straff mot de som döms för djurplågeri i Sverige. En fin tanke som många står bakom. Tyvärr är det ju få som fälls för det. Men när jag läser texten så står det bara om hur man ska öka straffen och välja hårdare straff för djurplågeri. Tyvärr tror jag vi måste börja i en annan enda. Så länge djur i vårt land betraktas (i lagens mening) som gods eller vara så kommer vi knappast se någon skärpning av straffen. Om vi istället skulle få in en lagändring där djur ses som levande individer, med förmåga till relationsskapande och kommunikation med andra arter, så skulle vi på ett mycket bättre sätt kunna skärpa straffen. Då gör du ju faktiskt illa någon! Att slå på en byrå och slå på en hund är samma handling men det får två helt olika konsekvenser eftersom hunden far illa av detta på ett fysiskt och känslomässigt plan.

Jag tror tyvärr inte namninsamlingen tas på allvar av rättsväsendet om man bara yrkar på skärpta straff utifrån en känslomässig åsikt att det fel och grymt. Men får vi in att djur är individer med känslor och tankar så borde straffen så höjas ordentligt!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Hur länge är man sitt förflutna?

Stötte på en människa från mitt förflutna. En person som jag aldrig haft nån relation till förutom att vi red i samma stall. Nu pratar vi 15 år bakåt i tiden.

Minnena kom upp. De minnen jag hade för 15 år sedan. De var inte vackra minnen. Minnen av en person som kastade sig bakåt i sadeln med hela sin tyngd, som spöade hästen rätt hårt och som i övrigt hade en väldigt hård ridstil.

Personen jobbar idag inom hästindustrin och i mitt stilla sinne tänkte jag att “jag skulle aldrig lämna en häst där och aldrig rekommendera denna person till någon annan”. Sen slog det mig – kan personen ha förändrat sitt sätt? Kan kunskapen ha ökat, de hårda metoderna bytts ut mot en mjukare och lugnare ridstil? Vem vet.

Detta är fortfarande ingen person i min bekantskapskrets så jag kommer inte få förstahandsinformation om det har skett någon revolutionerande förändring. Men jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att personen har utvecklats i positiv riktning! Mognad och kunskapsutveckling.

Man kan ju inte döma någon för saker som hänt för länge sen. Däremot ska man komma ihåg att hur man behandlade andra för länge sen inte suddas ut. Så behandla alltid andra som du själv vill bli behandlad – oavsett om personen är någon du vill/måste umgås med eller är en flyktig bekantskap. Du vet aldrig när era vägar möts igen – vilka minnen kommer upp då?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Varför är det så viktigt att bli arg på hunden?

I många diskussioner jag hamnar i eller lyssnar på så hör jag alltid följande påståenden:

låt hela himlen ramla ner över hunden om den...”
du måste ta hunden i ögonblicket och bli riktigt arg på den så den förstår
Jag blir jävligt arg på hunden men i rätt sekund“.

Varför tycks det så viktigt att bli arg på sin hund? Vad i ilskan är det man vill förmedla? Med största sannolikhet så är det enda man uppnår ett obehag eller en förskräckt hund. Det känns som att ilskan/bestraffningen endast har effekt för den som bestraffar/är arg.

Alternativet är att man ser till att undvika situationer där hunden kan göra “fel” eller ställa till det. Om hunden tuggar på skor – se till att hunden alltid har tuggben och hjälper inte det ställ undan skorna alt använd kompostgaller eller annat för saker den inte får tugga på tills beteendet försvunnit.

Om hunden stjäl mat – lämna inte mat framme. Ställ in maten i kylen, i ett skåp eller på en höjd där hunden inte kommer åt.

Att bli arg är en mänsklig känsla men man måste inte agera på den. Man kan bli arg, pausa och tänka och agera utifrån en inlärningssituation -vad vill jag lära hunden? Lär hunden det! Belöna när hunden går ut ur köket, när hunden backar i från skorna, när hunden gör det du vill att den ska göra.

Med det sagt så vill jag inte påstå att jag aldrig blir arg på mina. Vi har vår akilleshäl som är Theos skällande. Ibland lessnar jag å ropar åt honom att vara tyst. Han lyssnar inte på något annat hittills. Vi ska så klart träna bort detta och jag biter mig i tungan många gånger för att inte ropa och avleder istället. Det jag menar är att vissa verkar använda ilskan som något bra i hundträningen, vilket jag inte tycker det är. Det är ett misslyckande från MIN sida varje gång jag ropar åt Theo.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"