Allt som rör att visa en hund vad som bäst fungerar i vardagen.

Dag 17 – Hur väluppfostrade mina hundar är

Mitt mål med mina hundar är att de ska fungera i vardagen = kunna följa med på olika aktiviteter, platser, möten och resa utan att stressa eller må dåligt för kortare eller längre tid.

Över lag är Alf och Theo väluppfostrade. De klarar av att följa med i folkmassor, på hundutställningar, fjällvandringar, olika transportmedel, korta och långa resor, sova borta, äter och dricker även om vi inte är hemma osv.

Det enda som inte fungerar just nu är hundmöten och okända människor som vill hälsa. På ett sätt ser jag det inte som ouppfostran, då det inte handlar om lydnad vid dessa tillfällen. Det handlar om osäkerhet. Så vi jobbar med självförtroende, tillit och att folk ska respektera att vi tränar med hundarna och inte alltid vill mötas (det sistnämnda verkar dock vara omöjligt att uppnå).

Alf och Theo är inte rädda för folk. De vill bara hälsa i sin takt och på sitt sätt, inte att folk dyker ner på dom och ska hälsa. När de gjort det kan huset vara fullt i okända människor utan att de bryr sig. De blir bara så exalterade när det kommer någon och även folk de känner får sig en utskällning och hoppussar.

Så folk som möter oss kanske tror att dom är ouppfostrade men jag anser att dom fungerar bra i vardagen och de lyssnar på oss och följer oss. Tror för Alfs del att rallylydnaden har varit till stor hjälp.

Kan tillägga att min tolkning av ”hunduppfostran” är att visa hunden vad som fungerar bäst i vardagen. Inte att tvinga hunden till ett beteende den inte känner sig bekväm i, eller att anpassa hunden till miljön, utan erbjuda belöning för beteenden som ger hunden en lättare vardag och som hunden tjänar på i längden. Trots allt behöver hunden fungera i för den kanske onaturliga miljöer.

Dag 1 – Presentation av mig själv
Dag 2 – Presentation av mina hundar
Dag 3 – Om mina hundraser
Dag 4 – Min första hund
Dag 5 – Mina andra husdjur
Dag 6 – Varför jag har hund
Dag 7 – Hur jag är som hundägare
Dag 8 – Vad en hund är för mig
Dag 9 – Hur en bra dag med hundarna ser ut
Dag 10 – Varför jag har blandraser
Dag 11 – Vilka hundsporter jag har provat
Dag 12 – Vad jag tränar med mina hundar
Dag 13 – Vad mina hundar har eller kommer att tävla i
Dag 14 – Viktiga egenskaper när jag väljer hund
Dag 15 – Mina förebilder inom hund
Dag 16 – Hur jag valde kennel
Dag 17 – Hur väluppfostrade mina hundar är
Dag 18 – Nackdelar med att ha hund
Dag 19 – Raser jag skulle vilja ha
Dag 20 – Raser jag inte skulle vilja ha
Dag 21 – Det här älskar mina hundar
Dag 22 – Det här tycker inte mina hundar om
Dag 23 – Mina skötselrutiner för hundarna
Dag 24 – Roliga bilder på hundarna
Dag 25 – Jul med hundarna
Dag 26 – Mitt favoritminne med hundarna

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Hundägare döms att betala 92 000 kr i skadestånd

I maj i år attackerades en 11-årig pojke av två hundar under en cykeltur med sin pappa. Hundarna hann bita honom i låret innan pappan kunde hjälpa sonen. Hundägaren ville hjälpa dem och bad dem komma in och tvätta såret. Då flög hundarna ut genom dörren och gick till ny attack. Pojken blev allvarligt skadad och även pappan fick bett av hundarna. Polisen omhändertog hundarna och de avlivades senare.

Läs hela nyheten här.

Nu har alltså hundägaren dömts av Tingsrätten att betala skadestånd på 92 000 kr till pojken och 3200 kr till pappan.

Läs hela nyheten här.

Äntligen kommer en dom som visar på allvaret i sådana här händelser. Det är inte bara den fysiska skadan som kan bli allvarlig. De psykiska menen efter en hundattack kan bli handikappande för den som drabbas. Rädslan att gå ut, att passera hundar igen. Om man inte tar ansvar för hundens uppfostran i tid så ska då åtminstone kosta i efterhand.

Själv är jag av åsikten att vi hundägare, SKK och hundklubbar och rasklubbarna måste jobba förebyggande, INNAN sådana här saker händer. Man måste locka de som i dagsläget väljer att inte gå hundkurser att anmäla sig. De som är aktiva och vill tävla har ofta vägen klar för sig redan innan valpen kommer. De vet vilka kurser de vill gå och på vilket sätt de avser aktivera hunden. Men alla de ägare som kanske impulsköper en hund, som väljer ras utan att ha koll på bakomliggande egenskaper och som saknar kunskap grundläggande kunskaper om inlärning och uppfostran är de som behöver det mest.

Hur når vi de ägarna? Kan man ordna hundkurser i ”kvartersgårdar”/parker istället för på klubbarna om människor har svårt att komma dit? Kan man ha kortare kurser, t ex dagskurser för att locka folk att börja lära sig mer, väcka intresse för längre kurser? Hur marknadsför man kurser? Känner sig alla välkomna? Det är inte så säkert att alla som vill gå kurs vågar anmäla sig om man känner att den ras man har inte passar in eller att det ligger mycket fördomar kring den ras man har. Kan man göra speciella grupper för detta?

Det fungerar inte att tvinga folk till saker. Då väcker man bara motstånd. Man måste istället locka med något som gör det värt att prova, att våga tänka nytt/tänka om. Att få veta att allt man kan eller tror sig kunna är fel, väcker också motstånd. Att bli bemött med respekt och intresse för den man är, är nog det viktigaste för att känna sig välkommen och våga komma tillbaka.

Jag är fortfarande mer rädd för hundägarnas tro på att stora starka hundar ska ”tryckas ner”, ”sättas på plats” och ”tydligt visa vem som bestämmer så de inte tar över” är långt mer farligt än hundraserna/hundarna i sig. Så det är ägarna vi måste påverka. Hundkörkort? Ja kanske.

Ja det finns mycket att fundera på. Viktigaste är att någon (SKK, rasklubbar osv) börjar agera och inte sitter och väntar på att någon annan ska göra det.

Själv förespråkar jag att gå valpkurs/unghundskurs för de jag pratar och möter. Jag hjälper gärna till att hitta rätt kurs om de ber om det samt tipsar om instruktörer som jag vet jobbar med positiva metoder. Det är vad jag som privatperson kan göra iaf.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Det handlar inte om lata okunniga ägare

Läste ett intressant men tragiskt inlägg som ni kan läsa här, om en matte som gjorde allt för sin hund. Det visade sig att hunden hade en svår neuropsykiatrisk diagnos, tvångssyndrom. Det är inget man kan straffa, tvinga eller uppfostra bort. Ägaren fick flera gånger höra att hon var en dålig hundägare, inte klarade av sin hund, inte kunde uppfostra/träna den rätt osv. Hon fick även, som hon själv beskriver det, råd om uppfostringsmetoder som till och med är förbjudna i detta land!

Det förvånar mig fortfarande hur dömande folk kan vara. Speciellt hundägare verkar det som. Alla har en åsikt om  hur just DIN hund ska uppfostras. De kan allt, har alla svar, vet precis vad som funkar på din hund. Utan att ha träffat den egentligen.

En sån människa har fel på så många sätt. För det första behöver man inte pracka på sina egna värderingar och träningsmetoder på andra. Ber någon om hjälp kan man ödmjukt framföra hur man själv hade provat lösa problemet. Det är ofta mindre hotfullt och mer trevligt och hyfsat att framföra det som en fråga: ”har du tänkt på att prova det här?” eller ”vad tror du skulle hända om du gjorde så här istället?”.

Att dessutom döma en ägare som inkompetent, inte veta vad de har att göra med, lat eller vad som helst är nedvärderande och elakt och felaktigt att anta! Personen kan ju ha jobbat mycket och länge och lagt mycket pengar på att hitta en lösning. Man måste först ta reda på såna saker som om hunden är frisk fysiskt och psykiskt. Sjukdomar är inget man uppfostrar bort eller med våld ”slår ur hunden”.

Jag tycker ägaren är modig och självsäker som kunde bortse från alla idioter som ska ha åsikter om hur hon skulle ha gjort. Hon gjorde det bästa för sin hund och fick till slut ta det tragiska beslutet att avliva sin vän. Det är att vara en god hundägare, att inte falla i fällan och göra som andra säger åt en ”för det vet minsann”. Våld, hot eller hårdhänt hantering hör inte hemma i hunduppfostran. Det skapar om än en mer stressad hund, alternativt en apatisk hund för att den inte vågar agera. En sån ägare är blind inför att se sin hunds behov. Hunden kan ju gå med smärta, nedsatt syn eller vad som hellst men ägaren ser det inte för hunden kan ju brytas ner till att lyda och då har den inga problem längre. Det är inte att vara en god hundägare och ingen jag skulle se upp till!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"