Ny medicin för Theo

Fick prata med en veterinär igår ang Theos medicin. Gabapentinet som han åt i början av augusti när han fick återfall hade mer effekt på hans smärta än osnioret som han nu ska äta i 6 månader. Upplever att han nu gått tillbaka till att inte vilja gå så långt, vänder hem, vill bara vara kring gården. Så veterinären skrev ut mer gabapentin som han ska få i 3 månader. 3 gånger om dagen så blir mycket att hålla reda på. Men viktigast att han blir smärtfri! Så kan vi börja med massage och lite rehabträning igen när han blir mer rörlig. Han är nog en riktig kämpe. Säkert haft lite småont eller stelhet länge men krigat vidare.

Gonos

Idag höll vi på bli av med bilen! Från ett låst företagsgarage har det försvunnit saker och verktyg samt bilnycklar. När husse skulle hem från jobbet var nyckeln borta! Åkte hem och tog den andra nyckeln å när vi kommer tillbaka så har en företagsbil blivit stulen och andra saker också! Som tur var hade de sett till att parkera in våran bil så den inte gick att få ut även om du har nyckel. Annars hade någon kört iväg med den. Så obehagligt att ha tjuvar i farten. Tror det är första gången jag fått något stulet på riktigt. Blev av med en kamera för några år sedan men den tappade jag själv, gled ur kameraväskan och jag vet precis var men när jag upptäckte det och gick tillbaka så var den borta. Inte hela världen men obehagligt att någon annan har ens bilder. Nu var säkert 90 % bilder på två taxar men ändå.

Får se om man vågar sova i natt eller är vaken ifall det dyker upp tjuvar med en bilnyckel och vill sno bilen!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Theo är hemma igen

Det blev ingen sömn i natt. Theo började gnälla efter midnatt och när jag gick och satte mig med honom så skrek han när jag tog i honom. Sjukgymnasten som Theo träffade förra gången detta hände förklarade för mig att förträningen i korsryggen kan klämma på nerven som går till huden, det gör att han inte tål beröring på bakbenen. Vi övervägde där ett tag om vi skulle ringa jouren mitt i natten.

Vi provade istället att lyfta ut Theo i buren, på gräsmatten för att se om han kunde pinka och bajsa. Det är det som har varit det akuta problemet tidigare, han kissar inte och då måste han in inom 24 timmar till veterinär innan det blir livshotande. Han tog sig ur buren och kissade, bajsade en lös hög. Sen kröp han in igen och vi bar in den stora buren. Jag hörde honom börja snarka en stund senare. Lättade väl trycket. Sen vaknade vår bebis och ville inte somna om så det blev att mata och vagga fram till 06.

På morgonen var Theo ännu sämre. Ville inte alls gå eller kissa ute. Ringde veterinären så fort dom öppnade. Här i stan hade de inga akuta tider kvar men fick en tid i Öjebyn kl 11. Lämnade Alf hos svärföräldrarna och åkte iväg med Theo.

När vi kom fram rörde han på sig och gick runt i rummet. Efter undersökning kunde de konstatera att han reagerade mer i vänster ben. Tidigare har det varit höger ben. Det är höger ben han har svårt att placera under sig när han står. Han ligger också mer på höger sidan, vilket enligt sjukgymnasten berodde på smärtan. Han vill ligga på den sida han har ont.

Vi kom fram till att påbörja en längre tids medicinering med medicin mot nervsmärta och antiinflammatorisk medicin. Sen ska han även få kosttillskott för lederna och så ville de att han gick ner lite i vikt.

Vi vet att han är lite rund. Vi har ju som sagt släppt på de mesta reglerna och de får äta rester och en ostbit ibland. Men veterinären tyckte att han kan ha flera år kvar om han går ner i vikt vilket minskar belastningen på bakbenen och ryggen. Så nu ska vi prova dietfoder från Royal Canin.

Vi övervägde ny röntgen men kom fram till att symtombehandling räcker denna gång. Vi vet att han har en förträning, kanske blir den sämre med åren. Hittills har han haft ”anfall” vartannat/var tredje år vilket jag tycker är försvarbart. Skulle han få fler anfalla och oftare så skulle vi ta ett annat beslut.

Blodproverna såg väldigt bra ut. Alla inom normalvärden för blodsocker, lever och njurar. Återbesök om ett år för nya prover då medicinen kan skada just njurar och lever.

Så än kastar vi inte in handduken. Han verkar må lite bättre redan. Går, ostadigt, och ligger ute i solen.

Som tur är är vår gård handikappanpassad då vi har enplanshus med ramp ut och in, både i trädgården och på framsidan. Så han behöver inte gå i trappor eller bäras (vilket gör mest ont).

Lilla vän.

I väntan på veterinären.

Ja år 2020 går till historien som ett år då det mesta som kunde gå fel gjorde det. Jag ska till tandläkare på fredag också så detta kommer bli en dyr månad.

Min fantastiska buske har börjat blomma och vilka blommor som kommer!

Vilken härlig sommarfärg. En av få växter som klarade denna vinter, som tog död på det mesta.
Jag vet inte vad den heter men den blir stor och fluffig!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Theo har ont i ryggen igen

Vi har senaste tiden pratat om hur det blir den dagen vi kommer måsta ta beslutet att låta båda eller någon av dom somna in. Man känner sig hemsk som tänker tanken men samtidigt är det viktigt att vara realistisk som djurägare. Det är inte okej att låta djuren lida för våran skull. Det svåra är att veta när det är dags.

Alf är ju fysiskt sett i god form. Enl veterinärundersökningen förra sommaren är han i god kondition, inga blåsljud på hjärtat, fin päls, inga problem med ögon eller öron. Däremot är han ju förändrad i sitt sätt. Han kan börja skaka ibland, han uppträder förvirrat ibland (stressat), han får panik när han lämnas ensam (ibland bara när vi går på toaletten och han inte ser oss). Han vill helst bara ligga i soffan i vårt knä. Han kan sova bort hela dagarna utan att gå ut.

Theo är ju livsglädjen själv i sinnet. Han älskar allting vi hittar på och vill vara med över allt. Han är en duracellkanin med överskottsenergi och lätt övervikt. Han gillar livet som gårdshund och få vara ute. Han har en konstaterad förträngning i korsryggen sedan några år tillbaka. Det har gett honom några episoder då han får så ont att han inte kan kissa/bajsa. Nu är det två år sen vi var till veterinären sist för ryggen men idag blev han sämre igen.

Det började på morgonen. Kl 06 var han som vanligt och gick ut för att kissa. Men under dagen låg han helt stilla i sin bädd från kl 11-15. Han kom inte när jag lockade med skinka, han kom inte springande när jag öppnade dörren (vilket han alltid gör) så jag förstod att det var något. Jag fick honom på benen och han gick runt lite, drack lite och gick ut och kissade och bajsade (löst). Hoppades att det skulle hålla sig så men nu på kvällen så gick han ut och kissade och sedan skrek han till. Vill inte röra sig. Då jag inte vill lyfta i honom när han har så ont så hämtade jag hundburen som han själv gick in i. Bar in honom. Nu ligger han där i på en filt.

Vi får se hur läget är imorgon. Om han inte blivit bättre får vi ringa veterinären. Är det samma som tidigare så hjälper en spruta Bupac och sedan en vecka metacam. Skulle det vara något annat, ja då får vi se utgången. Han är 8 år och skulle hans liv bli mer begränsat än nu (får inte gå långpromenader eller leka med andra hundar) eller om det krävs många undersökningar eller sövningar då är vi nog redo att låta honom somna in i så fall. Tanken gör ont men han skulle inte ha någon livskvalite kvar.

Sen har vi diskuterat det där med hur den andra hunden skulle reagera om den ena inte längre fanns. Alf som är ”dement”, skulle han klara att bli ensam? Skulle han bli ännu mer orolig och rädd? Och Theo som älskar sin Alf, härmar allt han gör och går efter honom, hur skulle han ta det att kompisen inte längre kom hem? Är det bästa att låta dom somna in tillsammans? Alf är 11 år. Men det känns fel att avliva en hund som inte visar tydlig att livskvaliten och livsglädjen inte finns där längre. Alf är glad så länge vi är hemma med honom, vilket vi är hela tiden nu med anledning av föräldraledigheten. Han kan få riktiga busryck och när vi ligger i soffan tillsammans suckar han nöjt. Theo tar sitt uppdrag som gårdshund på största allvar och håller borta fåglar, grannar och andra från gården!

Ja hur ska man tänka? Kommer det någonsin känns som det rätta beslutet?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"