Igår förlorade vi vår älskade Loa. I tisdags tyckte jag han rosslade när han andades så tog in honom i garaget. Sen gick det fort och andningen blev snabbt sämre och det kom var ur näsborrarna. Igår tog jag det svåra beslutet att avliva Loa. Sorgligt och jag har velat fram och tillbaka – hur länge ska man försöka och ge vård och när är det nog?
Vem ska jag nu gosa med på morgonen? Han kom alltid glatt skuttande och vill ha kli. Han knorrade så gulligt. Åt med god aptit. Nu blir det tomt för Nya.
Jag som varit så nöjd med kaninhägnet, den stora uteburen på 12 kvm + två uppvärmda boningshus där flera kaniner ryms samt hus och gömställen utomhus, tunnlar och en grävlåda. Rengör två gånger dagligen + mat och vatten. Här skulle ju ett gäng kaniner få bo och må gott. Nu har vi förlorat Gun och Loa inom ett år. Så sorgligt.
Nu har vi lilla Nya kvar. Vi kommer att övervaka henne nu någon vecka så att hon inte smittas av kaninsnuvan om det var det Loa hade. Om hon verkar frisk och pigg så behöver vi sedan hitta nya kompisar åt henne. En kanin ska inte leva ensam.
Känslan när man ser Loas tomma bur i garaget. Samma känsla som när man går till veterinären en sista gång med hunden och kommer ut med bara kopplet. Den smärtan är hemsk. Men samtidigt vet man ju att djur blir sjuka. Men just nu är det inte roligt att vara kaninägare här. Vi som har skaffat stor gård för att kunna ha djur i någon form. Tungt och ledsamt. Vila i frid Loa och hälsa Gun att vi saknar henne också. Jag såg så mycket potential i både Gun och Loa som både sällskap och klickerträningskompisar.
Blä usch och skit.
"The world is changed by your exampel, not by your opinion" Sofia Trickhundsinstruktör Klickerinstruktör Författare
