Välkommen!

Utvalda

Det här är bloggen om livet med två taxar som startade 2010. Alf och Theo fick somna in en fredag i mars 2022 då kropparna inte orkade mer, de fick gå tillsammans hos vår veterinär i byn. Vi har skrivit om det som intresserar, irriterar, roar eller gläder oss. Bloggen har blivit lite av en dagbok för oss, att följa våra framsteg och bakslag, tokigheter och äventyr. Vi hoppas även kunna inspirera andra i ämnen som berör livet med hund. Du hittar mer information om huvudpersonerna i menyn ovanför.

Följ oss gärna på Facebook, Instagram eller Youtube. Du hittar länkarna högst upp och längst ner på sidan. Ge oss gärna feedback genom inlägg i antingen bloggen eller i gästboken. Det glädjer oss. Tills vi ses igen! 🙂

OM VÅRA BILDER/FILMER
Vi hoppas att Ni respekterar att alla bilder och filmer som vi själva producerat i bloggen tillhör oss (©www.echosierra.se) och får inte kopieras, spridas, delas eller på annat sätt användas utan vårt medgivande. Om du är intresserad av våra bilder/filmer är du välkommen att höra av dig via gästboken.

Ni får gärna länka till bloggen eller ett inlägg. Lämna gärna en kommentar om du kikar förbi.

Blogginläggen kommer löpande i nyast först, se nedan.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Två månader

Så har det gått två månader. Redan. Det känns som igår. Sträckte ut handen i soffan igår och skulle klappa Alf och klia Theo. Dom är här men ändå inte. Dom finns, men så långt borta.

Blir det lättare? Ja faktiskt. Jag saknar Alf och Theo, men just nu saknar jag inte allt med hundlivet. Vi plockar upp de sista bajshögarna som tinar fram nu när snön smälter. Det saknar jag inte. Att slippa ordna med hundvakt hela tiden då dom inte kunde följa med på allt. Det saknar jag inte. Men jag saknar DOM. Varje dag. Men livet går vidare, jag vet att dom har det bättre där dom är idag och vi kommer att ses igen. Jag vet det.

Mina vackra änglar
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Etik i djurhållning

Detta inlägg är endast tänkt att skapa reflektion och eftertanke – inte en åsikt huruvida vissa djurägare är bättre än andra. Ingen är perfekt och ingen mår alltid bra.

Att djur gör att vi människor mår bättre har konstaterats många gånger, både i forskning och bland oss som har med djur att göra – vi vet att det är så. Människor kan uppmanas att skaffa ett husdjur för att må bättre, att komma ut, minska oro/ångest, få socialt stöd och många andra anledningar – ur människans perspektiv. Men har du någon gång funderat hur det blir för djuret att vara ”vårdare” åt oss människor? Kan vara bra att fundera över det.

Att vistas i stallet, skaffa en hund eller katt för att minska sin egen stress -att se djuret som en rehabiliteringsresurs för vårt mänskliga stressade liv, som kanske är mer eller mindre självvalt, är det etiskt riktigt?

Vi vet ju också genom forskning att djur, oavsett sort, kan få både fysiska sjukdomar (som magsår) och utveckla stereotypa beteenden av stress eller av att vistas i miljöer de inte trivs i.

Vi har tack och lov kommit långt kunskapsmässigt idag och många djurägare förstår att det man förut såg som ”problembeteenden”, ”trots”, ”ouppfostran” eller ”utmanande beteende” idag förstås som signaler från djuret på smärta eller obehag/otrivsel.

Djur är helt klart bra för oss människor men är stressade människor bra för djuren? Vet vi hur det är för våra husdjur att möta och hantera människor med ångest, utmattning, hög stressnivå osv?

Djurens beteenden är ofta en spegel på vårt eget. Att få ett gott samspel med våra djur kräver att vi själva är lugna och har tålamod.

Det finns många djur och människor som hjälper varandra genom livets utmaningar och svårigheter. Djur är precis som oss människor olika tåliga och blir olika oroliga av omgivningen. Det gäller kanske att passa ihop? Att om jag har stort behov av ett husdjurs som stöd – så behöver det husdjuret ha en personlighet och stabila gener för att klara av det.

Viktigaste av allt tror jag är att se till att djuret alltid får sina egna behov tillgodosedda – god omvårdnad, en lugn plats, att få välja när det vill vara socialt och när det vill gå undan och vara ifred, att få hälsosam kost och gott om rörelse och motion. Om jag som person inte har förutsättningar att ge allt detta i perioder då jag mår dåligt behöver jag se över vilket skyddsnät som kan träda in och stötta upp – så att både djur och människa får återhämtning och kan må bra! Ingen ska behöva ha dåligt samvete, varken för att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa eller att man har ett husdjur som hjälper en i svåra stunder – så länge man ser till att det finns balans och motvikt.

Som jag brukar förklara på mitt jobb:

Det jobbiga och det ”sjuka” behöver vi aldrig leta upp i livet – det ramlar alltid över oss. Det vi då måste fokusera på är motvikten. Vi måste aktivt sökta upp det som skapar återhämtning.

Det är inte farligt att uppleva stress så länge du ger dig tid till återhämtning.

Det är inte farligt att uppleva krav så länge du finner stunder då du har valfrihet.

Det är inte farligt att uppleva nedstämdhet så länge du kan söka upp det som ger glädje och hopp.

Osv…

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Fina kommentarer

Än så länge har jag inte stött på en enda människa som sagt något klumpigt som ”Det var ju bara en hund” eller ”Det går över om ni skaffar en ny” eller något liknande. Det känns skönt. Vi har istället fått så mycket stöd och fina kommentarer. Den här tyckte jag var så klok och tänkvärd:

Har märkt att skulden är ett sår ihop med skadan av förlust ungefär som törst hör ihop med diabetes och för att hjärnan är gjord som den är så gör den en googling på allt som matchar sökordet skuld och man får hur många träffar som helst. Att komma ihåg att man ser minnen pga känslan istället för tvärtom av att känna skuld av minnen så är det lite lättare att inte ta dom personligt. Det är symptom inte sanning.  jättestor kram ”

Jag skriver om sorgen, saknaden och ensamheten eftersom det kan hjälpa någon annan. Även om det inte handlar om en hund så kanske det skänker tröst. Världen har mycket gott och fint att ge, bara vi sållar bort det tokiga.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

26

Det har nu gått 26 dagar sen våra två älskade taxar fick somna in. Sorgen är inte lika påträngande nu men saknaden lika stor. Jag öppnar fortfarande bagageluckan för att släppa ut dom… Jag undrar vem som ska få sista biten korvskiva… Vem som ska äta upp sista paprikabiten eller ”diska” tallriken när vi ätit… Husse kollar efter vattenskålen så den inte är tom…

Kloka gubbar

Vanor som inte går ur så lätt efter 13 år med tax. Vanor som man saknar. Som man gärna hade haft igen. Samtidig vet vi att dom inte har ont nu och det tröstar.

Något som jag behövde läsa och tog till mig av från boken ”Farväl till en vän” av Anders Hallgren var kapitlet om sorg, skuld och skamkänslor. Att göra upp med sina skuldkänslor.

”När en person mister någon när och kär, oavsett om det är djur eller människa, uppstår nästan alltid en känsla av skuld”.

Så klart kommer man ihåg alla gånger man ropade ”tyst” åt Theo, eller inte hade tid eller ork att klappa på honom när han bad om det. Eller då man suckade åt Alf och hans egenheter. Varför ska såna minnen plåga en istället för att bara få komma ihåg det fina? Allt man gjorde bra, de äventyr vi hade, de fina mysiga stunderna?

”Skulden är en del av sorgen för de flesta, hur orealistiskt skuldkänslan än är. Den fungerar som något konkret att hänga upp sorgen på, som vi behöver för att axla sorgens ok. Precis som man behöver en galge eller en krok att hänga upp rocken på. Men skuldkänslan är en chimär, den är orealistisk. Visst fanns det gånger som du skulle handlat annorlunda. Visst fanns det tillfällen du inte skulle gjort det du gjorde eller låtit som du gjorde. Visst fanns det gånger där du missförstod din hund eller misstolkade något den gjorde. Sådant finns i varje relation, oavsett om det är med människor eller djur. Vi är inte perfekta, vi gör saker som vi ångrar och som vi en dag lägger oss till last i form av skuld. Det här gäller ju livet och alla relationer – vi är inte robotar utan människor Vi gör misstag, ingen är perfekt. Så förlåt dig själv det du gjort och det du inte gjorde. Gör upp med skuldspöket och låt det inte svärta ned din sorg och tynga den, den är nog svart och tung ändå. Fatta ett beslut och bestäm bort skulden, den har ändå inget där att göra.”

Amen på den!

”Du ska vara stolt över att din hund betydde så mycket för dig att din sorg är stark och din saknad är djup och att du har förmåga att sörja och sakna. Ju mer ont du har i själen, desto mer frisk är du i den”.

Precis så. Punkt.

Idag kom så de två taxar jag beställt som ska bli ett minnessmycke med hjälp av en vän. Dom var över förväntan fina. Inköpta på Etsy.

En för Theo och en för Alf

Idag var jag också förbi till veterinären och fick göra återköp på varor som Theo aldrig hann få. Kändes vemodigt men bra ändå. Då kan d komma någon annan till nytta.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att sörja

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats”
Christina Wåhlin, sjukhuspastor

Källa: ”Farväl till en vän”, Anders Hallgren; Förlaget Tro-fast: 2021

Hur sörjer man förlusten av någon viktig som inte längre finns här? Får vi någonsin lära oss det? Att hantera en sådan svår förlust? Vi människor är generellt rätt dåliga på att stötta varandra i svåra stunder som sorg. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska göra. När man ser någon lida är det naturligt att vilja hjälpa till, ta bort det som orsakar lidandet och laga det som är trasigt. När vi förlorar någon så går det helt enkelt inte. Det är inte hjälpsamt att komma med råd eller positiva tankesätt. Det är inte hjälpsamt att föreslå att ersätta det som fått förlorat eller be någon ”komma över det”. Det är heller inte upp till någon annan att bestämma hur lång tid det tar att sörja någon som betytt så mycket för en.

Sorgen är personlig och man är ensam i den. Det kan ibland kännas bra att prata med andra som kan ha gått igenom liknande saker, att veta att man inte är ensam i sina känslor efter den som inte längre finns kvar. Men det finns inga sätt att undvika sorgen, den kommer sätta sig i kroppen och göra oss sjuka om vi inte tillåter den att finnas. För genom sorgen kan vi läka och leva fullt ut igen, om än det tar tid. Men det är viktigt för vårt välbefinnande att även tillåta dom skrämmande eller obehagliga känslorna.

Sorgen kan vara skrämmande, svår och mycket tung att bära men den är viktig. Den utgör en bekräftelse på att man accepterat ett avsked, hur bittert det än känns och dels utgör den ett avslut på en tidsperiod som varit.

Sorgen innebär också en viktig bearbetning av en tung förlust, för något så stort och krävande kan hjärtat inte bara acceptera så där. Det måste få processas och gå runt i tankar och kroppen tills sorgen kommit att minska så pass mycket att den går att bära utan att vara tung, att det bittra har gett vika för det som är gott i livet.

Obearbetad sorg kommer att visa sig i olika former, den sätter sig i kroppen. Det kan ta sig uttryck som sjukdom och mardrömmar, svårigheter att hantera framtida förluster och göra det omöjligt att binda sig på nytt till andra levande individer.

Det finns bara en väg för känslorna att passera oss och det är genom oss. När sorgen är klar och man har den bakom sig, bearbetad och paketerad i minnesarkivet, då först är man redo att möta en ny relation fullt ut igen.

Vi mäktar inte med att ta emot hela sorgen på en gång, det skulle inte själen klara av. Det finns många funktioner i vårt sinne som hjälper till, som till exempel förträngande eller förnekande. Det gör att sorgen portioneras ut i bitar som vi klarar av att hantera, även om det kan kännas omöjligt att klara av i stunden.

Nu är man kanske känslomässigt förlamad, det är svårt att se och ta in hela förloppet på en gång, ett psykologiskt skydd mot att gå under av sorg. Att känna sig avskärmad och känslomässigt stum och som att nästan ingenting har hänt egentligen, att allt är nästan som förut – då är du i chocktillståndet. Du kan märka ångesten i drömmar och ibland vid högst oväntade tillfällen. Även om du kan ha förberett dig på att ett slut kan komma, i tanken, så kan du aldrig förbereda dig känslomässigt. Det spelar inte någon roll hur medveten man är om att slutet kommer, det gör ändå lika ont när det händer.

Ibland är chocken så stark att även känslorna blir förlamade. Hjärnan kan börja förneka att något har hänt. Det kan sluta med att man börjar tvivla på sitt förstånd, men det är bara det som ser till att skona hjärtat från att brista. Det är normala reaktioner hur onormalt det än kan låta. När tiden får gå och sorgearbetet fortsätter så går det över och man återgår gradvis till ett lugnare tillstånd.

Sorg är kärlek som är hemlös.

De sex orden gick rakt in i mig, precis så är det. Vi har en massa kärlek till två taxar men dom är inte längre här, då visar sig sorgen istället. Kärlek och sorg kan inte existera utan varandra tänker jag.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu är taxmaffian tillsammans

Där uppe springer nu fyra glada vänner och lever rövare skulle jag tro. Idag fick småtaxarna somna in. De var lika gamla som Alf och Theo och hade massor av krämpor dom med. Nu slipper dom allt det. Vi saknar dom så otroligt mycket men vet att dom är på ett bättre ställe.

Vila i frid vackra själar!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Två taxliv

Vad hinner man med under ett taxliv egentligen?

Att få syskon

Att få en bror som hänger med en i vått och torrt. Lite irriterande men mest snäll och skönt med sällskap. Sen kom människovalpen 2020.

utflykt

Utflykter till Muddus Nationalpark, stränder, natturreservat, fågeltorn, isvägar, cykelturer, jaktträningar och annat skoj. Vi har tagit oss med bil, båt, färja, cykel, ben och tassar.

Kompisar

Vad vore livet utan vänner? Bästa kompisarna i taxmaffian har hängt med sen 2012. Sen har det kommit och gått en del figurer genom livet.

Sjukdom och Rehab

Så klart kan även en tax bli sjuk. Alf och Theo har varit förhållandevis friska genom livet. Theos rygg började strula 2016 men höll sig ändå i schack med anpassningar i vardagen. Annars fick han bara en ögoninflammation.

Alf fick ”unghundstumör” (histiocytom) som gick bort av sig själv, sedan adenom som vi fick operera men som blev helt bra, två muskelsstukningar men i övrigt frisk tills ålderskrämporna kom med nedsatt hörsel, demens, artros och depression.

Vi har tagit dom på massage, akupunktur, laserbehandling, simrehab och rehab i skog och mark. Ballansbollsträning uppskattade dom också.

Bada!

Fanns det något Theo älskade så var det vatten! Ner i varenda dike där det fanns lite vatten, hur skitigt det än var. Han älskade att simma. Så med flytväst på kunde han simma i stugan, alla dagar i veckan om han ville. När han smet från gården i stugan hittades han ofta sittandes vid vattnet, ett 50 tal meter från tomten.

Flytta

Ja flytta är väl ingen favorit men det var ju tanken att det skulle bli till det bättre. Det vi inte visste då var att 4 månader hemlösa skulle bli 2 år som hemlösa innan huset stod klart. Vänner och bekanta ställde upp med olika lösningar som tur var.

Träna och tävla

Alf har tävlat i Rallylydnad. Någon utställningshund var han inte, även om han fick bra betyg, då han var rädd för domaren. Så vi slutade med det. Aktivitet ska vara roligt för hunden! Men rally var han en stjärna på.

Aktiviteter

Vi har varit med och ordnat många aktiviteter i taxklubben, både som föreningsaktivitet (jaktutbildning och socialträning) men också som privatpersoner för taxägare. Socialträning och småhundsträffar har vi också varit på. Massor av kurser, minst 1 per år, har vi hunnit med. Så många vi har träffat och så mycket roligt vi har haft.

Promenader

Vi började gå flockpromenader för att Alf skulle få vänja sig vid andra hundar när han kommit till oss. Det var också i en sån grupp på FB vi hittade småtaxarnas husse och matte, som bodde granne med oss vilket vi hade missat.

Trick och trams

Att lära sig trick och trams är nyttigt, stärker kommunikationen och gör att både hund och ägare får lära känna varandra. Theo älskade trick och trams! Alf var duktig och snabblärd. Dom har fått måla tavlor, balansera, klä på sig, klä av, dra på, rulla in, dra upp, gå upp, gå ner, backa, snurra och en massa annat tokigt.

Vinna priser

Vi har ställt upp i diverse tävlingar, på nätet och i tidningar. Hundskåpet vann en bok av Per Jensen, lite hundtugg har det också blivit genom åren och Alf vann sitt fina tävlingshalsband av DogArtist (Tanja Fylking) via SKK. I Djurbutiken i stan vann vi en bok: Hundastrologi. Theo vann fototävling via Djursjukhuset och fick en första hjälpen kit!

Bygga

Så klart har dom varit med när vi byggt saker. Det ska inspekteras och godkännas

Vila

Men vad gör en tax helst? Jo, vilar sig i form…

Älskade vänner så vi saknar er.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

A home without a dog is just a house

Tystnaden och den innehållslösa känslan finns kvar. De fattas oss. Men trösten är att vi vet att dom inte längre lider. Det var det bästa för alla.

Theo klarade sin FebruariTrickeri utmaning och hans rosett kom i fredags. Han fick inte se den men jag har berättat för honom hur duktig han varit. Och jag är glad att han fick ha den sista utmaningen också, då han älskade att göra trick oavsett hur stora eller små dom var. Bara vi tränade blev han glad! Vårat lilla lyckopiller. Alf fick hänga med på ett hörn men inte göra allt. Han var tröttare och vilade mer. Men kom han förbi så fick han vara med.

Vi har börjat plocka ihop deras saker lite smått. Alla kläder och selar slänger vi, det har dom nött i många år! Puppias selar har varit så mjuka och fina trots att vi haft dom i nära 9 år! Bra kvalité! Några saker skänker vi bort. Har kontaktat ett hunddagis där vi brukade åka och träna, gå kurser, vara med på socialträffar och annat. Där vet jag att Alf och Theo trivdes, dom blev glada när vi var där och härligt trötta efteråt. Hon tar emot bäddar och matskålar.

Det kommer ingen ny vovve till vår familj i nuläget. Bloggen kommer dock finnas kvar. Jag har fortfarande stort intresse för djurträning, hundträning, hästträning, R+ och forskning/nyheter inom området. Åsikter finns det också gott om som kan få komma till uttryck här 🙂 Just nu rasar ju Internet över att det blivit aktuellt med skyddsrum och krigsberedskap, men där är inte våra husdjur välkomna. Kriget i Ukraina har fått oss att ställa frågor vi inte varit vana vid, i vår trygga sfär. Den har nu ruckats då världens två mäktigaste kärnvapennationer står i konflikt med varandra och där ett av de länderna startat krig med Ukraina som slagpåse.

Sen finns det lite andra planer längre fram som också dom kan rymmas här. Den får fortsätta heta Historien om Alf eftersom det var där allt började.

Försöker hitta något minnessmycke eller annat fint att ha kvar efter Alf och Theo. Något som kan finnas med mig varje dag. Något personligt. Det skulle kännas bra.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Stöd och tröst

Det känns inte tungt eller sorgligt att dom inte längre finns med oss. Det är bara en enorm saknad och allt känns som innehållslöst just nu. Värst är tystnaden. Inga tassar.

Många har visat stöd och det känns skönt att nästan alla tyckte det var ett bra beslut att låta dom gå tillsammans. Det hade varit egoistiskt att ha kvar Theo, bara ifall han skulle få några månader/nåt år till. Men han hade också ont. Hans rygg var inte bra, hans tassar värkte ibland och han hade gått upp i vikt igen.

Vi har inte börjat ta bort deras saker ännu, får ta det när vi orkar. Det kommer känns jättehemskt att göra sig av med bäddar, selar, koppel och annat men det blir ingen ny hund (inte i närtid i alla fall). Ingen kan ersätta våran Alf och Theo!

Det finns en väldigt speciell taxgrupp på Facebook. En som stöttar, har en egen kassa och sponsrar sina fyrbenta vänner. De skickade en krya-på-dig present till Theo i höstas och igår kom en bukett för att visa sitt stöd för oss när vi fick säga hej då till våra bästa vänner.

Rent fysiskt känns det som att jag tappat en kroppsdel. Dom fattas mig/oss. Jag vet dock att dom har det bättre nu! Dom har inte längre ont och det är en jättestor tröst i detta.

Det är inte jobbigt att se andras hundar och bilder. Vi följer gärna alla er andra ändå. Det är ju härligt med livet som pågår ändå även om Alf och Theo behövde få vila nu.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu sover dom tillsammans

Kl 13 idag fick vi komma till veterinären i byn. Så stilla, enskilt och privat. Alf somnade avslappnad direkt. Hans kropp var redo. Sedan igår kväll blev han sämre och sämre. Man såg riktigt att nu var han klar.

Theo kämpade emot, precis så som han alltid har varit. Han fick två doser lugnande och när det inte hjälpte så sövdes han ner för att slippa stressen. Sen somnade han stilla.

Känns skönt att de fick gå tillsammans och får ett allmänt omhändertagande, kremeras tillsammans med andra. Tystnaden, stillheten och tomheten kommer finnas där länge, länge.

Tack för allt!

Vila i frid!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"