Mediciner – Historien om Alf

I dessa coronatider får man sprida ut sina firanden. Vår blivande ettåring har firat med mormor, moster, morbror och vänner hela helgen. Imorgon kommer farmor och farfar. Lycklig och trött tjej tror jag.

Man märker att grabbarna är mer känsliga nu på äldre dar. Theo har gått undan när gästerna kommit, la sig i garaget. Alf ligger i soffan men han hör ju knappt längre och blir överraskad när någon klappar honom. Det är inte alltid så lätt att ha gamla husdjur. Det blir till att vara uppmärksam på vad som händer kring dem hela tiden, parera så att de inte blir rädda eller tycker det blir för mycket. De får gå undan i så fall, till sovrummet där de alltid får vara ifred.

Inte lätt att bli gammal när sinnena sviker.

Nu är de också trötta efter allt ståhej. Tror ändå dom tycker om att det händer något efter ett år i karantän. Livet och upplevelserna krymper när man inte får vara ute och ränna (inte för att vi gjorde det i någon jätteomfattning tidigare heller men man var ju ändå iväg lite mer på nya platser). Theo som gillar att åka bli får följa med i bilen när husse åker och handlar. Det mest spännande för honom just nu 🙂

Alfs mediciner verkar ha god effekt. Vi har inte sett några huvudskakningar på typ två veckor. Han skakar mindre över lag och är definitivt gladare i sinnet. Så skönt att se! Tycker Theo verkar stillsammare så ska kontakta veterinären om hon tror han också behöver stå på smärtstillande pga ryggen. Vi får se, eller så är det bara skov som han får ibland.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Det blev ingen sömn i natt. Theo började gnälla efter midnatt och när jag gick och satte mig med honom så skrek han när jag tog i honom. Sjukgymnasten som Theo träffade förra gången detta hände förklarade för mig att förträningen i korsryggen kan klämma på nerven som går till huden, det gör att han inte tål beröring på bakbenen. Vi övervägde där ett tag om vi skulle ringa jouren mitt i natten.

Vi provade istället att lyfta ut Theo i buren, på gräsmatten för att se om han kunde pinka och bajsa. Det är det som har varit det akuta problemet tidigare, han kissar inte och då måste han in inom 24 timmar till veterinär innan det blir livshotande. Han tog sig ur buren och kissade, bajsade en lös hög. Sen kröp han in igen och vi bar in den stora buren. Jag hörde honom börja snarka en stund senare. Lättade väl trycket. Sen vaknade vår bebis och ville inte somna om så det blev att mata och vagga fram till 06.

På morgonen var Theo ännu sämre. Ville inte alls gå eller kissa ute. Ringde veterinären så fort dom öppnade. Här i stan hade de inga akuta tider kvar men fick en tid i Öjebyn kl 11. Lämnade Alf hos svärföräldrarna och åkte iväg med Theo.

När vi kom fram rörde han på sig och gick runt i rummet. Efter undersökning kunde de konstatera att han reagerade mer i vänster ben. Tidigare har det varit höger ben. Det är höger ben han har svårt att placera under sig när han står. Han ligger också mer på höger sidan, vilket enligt sjukgymnasten berodde på smärtan. Han vill ligga på den sida han har ont.

Vi kom fram till att påbörja en längre tids medicinering med medicin mot nervsmärta och antiinflammatorisk medicin. Sen ska han även få kosttillskott för lederna och så ville de att han gick ner lite i vikt.

Vi vet att han är lite rund. Vi har ju som sagt släppt på de mesta reglerna och de får äta rester och en ostbit ibland. Men veterinären tyckte att han kan ha flera år kvar om han går ner i vikt vilket minskar belastningen på bakbenen och ryggen. Så nu ska vi prova dietfoder från Royal Canin.

Vi övervägde ny röntgen men kom fram till att symtombehandling räcker denna gång. Vi vet att han har en förträning, kanske blir den sämre med åren. Hittills har han haft ”anfall” vartannat/var tredje år vilket jag tycker är försvarbart. Skulle han få fler anfalla och oftare så skulle vi ta ett annat beslut.

Blodproverna såg väldigt bra ut. Alla inom normalvärden för blodsocker, lever och njurar. Återbesök om ett år för nya prover då medicinen kan skada just njurar och lever.

Så än kastar vi inte in handduken. Han verkar må lite bättre redan. Går, ostadigt, och ligger ute i solen.

Som tur är är vår gård handikappanpassad då vi har enplanshus med ramp ut och in, både i trädgården och på framsidan. Så han behöver inte gå i trappor eller bäras (vilket gör mest ont).

Lilla vän.

Ja år 2020 går till historien som ett år då det mesta som kunde gå fel gjorde det. Jag ska till tandläkare på fredag också så detta kommer bli en dyr månad.

Min fantastiska buske har börjat blomma och vilka blommor som kommer!