Lydiga jakthundar

Jag har varit lite tveksam till att läsa böcker om lydnadsträning för jakthundar av den anledningen att man tyvärr fortfarande hör många av den äldre skolan predika om att hunden inte ska ha så mycket kontakt med ägaren för att det försämrar jaktlusten, att hunden ska tuktas till lydnad eller att hunden ska jaga in sig själv. Tack och lov har vi börjat gå ifrån den synen på jakthunden som verktyg till att se hunden som jaktkamrat och en i jaktlaget.

Efter 15 års frånvaro har jag upptäckt bibliotekets fördelar och lånat hem lite böcker i ämnet.

Första boken är Lydiga jakthundar av Erik Wilsson, Jägareförlaget 2005. Lättläst bok med många bilder.

För första gången har jag läst en bra beskrivning av det jag själv försökt skilja på, krav och tvång.

Alla lydnadsmoment kännetecknas av att vi ska kunna kräva ett utförande. Kravet betyder att hunden får uppskattning när den gör rätt och att den tillrättavisas då den gör fel. Skillnaderna mellan effekterna av korrigeringar och beröm skapar en kontrastverkan som gör att hunden aktivit söker uppskattning från sin ledare. Det är just detta som leter till att kontakten med hunden förbättras under lydnadsträningen.

Tvång innebär något helt annat, då tvingar vi hunden att utföra en handling och hunden lyder för att undvika något obehagligt. Träning under sådana betingelser ger en kuvad, tryckt hund som lyder av rädsla. Dressyr med tvång kan ge ett visst mått av ovillkorlig lydnad, men det skapar ingen kontakt mellan hund och förare”.

Så bra beskrivning på skillnaden och det positiva som ligger i att ställa krav på hunden. Den gör det för belöning/uppskattning inte för att den är rädd eller försöker undvika stryk.

De beskriver väldigt bra målsättning med lydnadsdressyren och hur denna bidrar till att skapa kontakt och motivation hos hunden att lyda. Att inte fokusera så mycket på om man har nytta av lydnadsmomentet i sig utan att tänka att man alltid har nytta av en god kontakt med sin hund.

Här blir det också tydligt att vi måste bli tydligare mot taxarna med frikommando för att vara konsekventa i vår träning. Det slarvar vi faktiskt med.

Enda kritiken jag har mot boken är väl att man uppmanas att med ett ”lätt ryck” lära hunden sitt eller att följa med. Det behövs faktiskt inte! För handen över huvudet på hunden så ska du se att den sätter sig på rumpan rätt fort. Fram med godiset och belöna! Man behöver inte heller ruska om hunden som de beskriver när hunden gör fel. Bara ett bestämt tag i hunden och ett bestämt ”nej” så löser det sig. Många hundar är signalkänsliga och vårt kroppsspråk i kombination med ”nejet” räcker gott och väl för att visa missnöje.

Men spännande läsning! Ser fram emot de andra böckerna jag lånade om jakt med små drivande hundar t ex! 🙂

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.