Varför har man kvar hunden?

Jag möter ofta en person som har en stor svart hund, på ca 30 kg. Deras promenader ser inte trevliga ut. Hunden går och lufsar bredvid sin ägare men personen rycker och sliter i kopplet hela tiden. Hunden har en tunn strypkedja på sig.

Om man försöker se det ur hundens perspektiv: Personen tar ut hunden på en promenad. Hunden följer med och tycker antagligen om att vara ute, som de flesta hundar gör. Hunden får många intryck, syn, hörsel, lukt osv. En hund på promenad vill uppleva saker inte ta sig från A till B. Det är nog min uppfattning i alla fall. Hunden intresserar sig för dessa intryck och dofter – som hundar gör – men får aldrig en förvarning om att det inte är tillåtet just då. Hunden får en lukt i nosen, man ser huvudet vända sig, nosen vädrar och öronen åker lite framåt. Precis när hunden gör detta och är på väg att ta ett kliv åt sidan – fattar personen tag i kopplet med båda händerna och rycker så att denna stora hund (i mina ögon vars hund väger 9 kg) lättar från backen och trycks mot henne.

Hur ska hunden tolka detta? Hen ger ingen förvarning om att hunden inte bör gå fram. Hen ger ingen förvarning om att de ändrar tempo, bara ska passera eller stannar. Vid ett tillfälle stod de stilla och hunden luktade på något. Jag tror personen pratade i telefon men det vet jag inte säkert. Plötsligt kommer dubbelfattningen på kopplet och ett kraftigt ryck framåt – hen vill fortsätta gå. Hade hen inte kunnat locka på hunden, visa att ”nu är vi klara och ska gå vidare”. Att få ett fint koppelgående kommer inte av sig självt, man behöver träna in det, engagera sig. Kan ju inte vara bra för personen heller att hela tiden behöva ta i så mycket.

Jag tycker detta är grymt orättvist mot hunden! Ska hunden gå som en rälsbuss klistrad i sin ägare hela tiden? Och om det nu är det man strävar efter – kan man inte LÄRA hunden det då istället för att jämt jämt jämt slita? Jag undrar helt ärligt om denna person ens tycker om sin hund? Varför har man kvar hunden då hen verkar så himla missnöjd med den hela tiden. Jag möter dem så pass ofta att detta måste vara deras vardagliga promenader. Att man tappar fattningen vid något tillfälle eller har en dålig dag kan säkert hända oss alla. Det är dock stor skillnad på att konstant leva sitt liv med en oförutsägbar ägare som bara bestraffar och rycker i kopplet hela tiden. Hunden ger ju upp till slut – det spelar ju ingen roll vad den försöker med eftersom den inte kan koppla ihop koppelryckningarna med något särskilt beteende. Det rycks ju för 100 olika orsaker och olika tillfällen.

Äger man en stor och stark hund så behöver man ju ha kontrollen över hunden. Jag anser dock inte att man får kontroll på hunden genom detta förhållningssätt. Snarare väcker man ju en osäkerhet och ett motstånd hos hunden mot att samarbeta med sin ägare. Vem vill vara kompis med nån som ger en obehag/skada?

Jag är glad att jag hittills inte mött dom med mina hundar för jag tror inte den hunden mår så bra. Jag mår lite dåligt när jag möter vissa hundägare just på det sätt dom behandlar sina hundar. Varför skriver jag om det här? Kanske för att förhoppningsvis få folk att tänka efter om hur andra kan uppfatta dem, kanske för att få någon att reflektera över sitt eget förhållande till sin hund och fundera över om man vill fortsätta på det sättet. Jag hoppas att hundägare som upplever problem söker hjälp av professionella.

Kopplet – i mina ögon – är en säkerhetslina, inte ett uppfostringsredskap.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.