Matte har börjat med ett nytt projekt – att göra om bloggen till en bok. Med de finaste bilderna och bästa inläggen. Vi får se hur det färdiga resultatet blir. Varför startar man en blogg? Jag visste inte ens vad en blogg var 2010. Tanken kom av att vi ville dela Alfs liv med hans uppfödare och andra intresserade kompisar. Bloggen växten dock och blev nåt mer. Vi har fått så många fina kommentarer och synpunkter, vi har säkert provocerat ibland och vissa ser oss säkert som hycklare (att man inte lever som man lär). Till dem säger jag som Henrik Schyffert – Vi borde alla hyckla mer! Vi borde sträva efter att vara bättre än vi är idag!

Theo fick igår ett nytt krampanfall. Det vi märker nu, de senaste två åren, är att de går över snabbare och att han på 10 minuter är som vanligt igen. Förut fick vi ju alltid åka in till veterinären och få en Bupaq spruta för att det skulle släppa och han skulle kunna kissa och bajsa. Nu tog det 10 minuter så var han tillbaka i sitt vanliga jag igen.

La märke till att han låg på golvet, sa inte ett ljud men ena bakbenet skakade uppåt mot taket. Jag sprang fram till honom och kände på kroppen – alldeles stel i musklerna. Men han var kontaktbar och följde min blick och reagerade när jag pratade med honom. Som alltid hämtade jag tygburen och la framför honom då kravlade han sig in. Drog igen luckan och tänkte låta honom ligga där resten av kvällen. Fick efter några minuter i honom smärtmedicinen. Plötsligt kom han gående – då var luckan på sidan av buren öppen så där hade han gått ur. Han stod och tittade på mig med viftande svans och undrade vad jag pysslade med. Så jag tror att smärtmedicineringen han har varje dag ändå gör det mer uthärdligt för honom. Han hade sitt senaste anfall i september. De kommer alltid före eller efter julhelgen och antingen i maj eller september (2 ggr/år). Vet inte om det har med årstiderna/kylan att göra men det är ishalka ute så inte helt omöjligt att han sträckt sig.

Alfs dagsform varierar från dag till dag. Ena dagen pigg och lite som vanligt, nästa trött, lite mer orolig (men inte så orolig som han var vid jul förra året). Nu på morgonen ville han ut tidigt och äta gräs vilket betyder att han är illamående. Gjorde några kräk försök men inget kom upp. Har inte ätit någon frukost ännu. Vill inte ha tuggis.

Å ena sidan är det väl normalt när man blir gammal att kroppen är lite upp och ner, att det varierar i krämporna. Å andra sidan är jag lite orolig att han ska bli sämre och så upptäcks det att det är cancer i hela magen eller nåt sånt.

Funderar allt mer på den dagen, om vi då ska låta båda två somna in. Theo kom till oss som 8 mån valp, som inte haft det så bra (troligtvis blivit illa behandlad/slagen). Theo har sett upp till Alf hela tiden, gått efter och gjort som Alf gör. Man ser på Theo att han söker trygghet hos Alf. Jag vet inte om det skulle vara schysst mot Theo att han blir ensam kvar. Alf är inne på sitt 13:de år och Theo på sitt 10:de.

Nu är Theo på Alf och slickar honom i ansiktet ofta. Theo verkar mer orolig (mer än sitt vanliga ADHD stressiga jag). Funderar på om han också skulle må bättre på eldepryl som Alf äter (parkinsonmedicin för beteendeförändringar) eller om Theo känner på sig att Alf blir sämre?

Ja dessa svåra frågor. Så länge jag ser livslust hos Alf och så länge han har fler bra dagar än jobbiga så får dom finnas kvar. Men det närmar sig, det är tydligt…

Det kommer bli tomt den dagen dom inte finns kvar. Vi kommer inte skaffa nya hundar eller taxar direkt. Framtiden får utvisa om det blir fler hundar. Nu njuter vi av två gamla gubbar som behöver mer kärlek och rutiner än vanligt.

Älskade taxar! Så rikt ni gjort våra liv!

Alf har haft bra dagar och dåliga dagar. Mest bra dagar. Men man märker tydligt att han blir äldre. Äter bra vissa dagar, mindre andra, och ingenting enstaka dagar. Hör sämre, reagerar sämre. Men jag upplever inte att skakningarna blivit sämre.

Idag är en dålig dag. Han står mest och tittar, ser olycklig ut. Känns otrygg å beter sig allmänt annorlunda. T ex i normala fall är han där vi är, ligger i knät i soffan. Nu ligger han i hallen och tittar på oss, går undan i tvättstugan osv. Verkar inte ha ont, får klämma och känna igenom hela honom, magen fungerar (med undantag julafton då han hade diarré pga lite för många goben). Inte velat ha sin mat idag men tog en ostskiva så han äter i alla fall. Magrat av lite men är inte undernärd (revbenen sticker inte ut men känns tydligt).

Så svårt när det inte verkar var något fysiskt fel på honom utan mer kognitivt/neurologiskt (?!) jag är ju inte veterinär men vi tog honom till veterinär förra sommaren när det började med skakningarna. Då var han i fysiskt väldigt gott skick. Blodvärden var bra, inga hjärtfel osv. Så frågan är om det ens är lönt att ringa en veterinär igen? Vad ska dom kunna göra om felet inte är fysiskt?

Vi hoppas på att få ha kvar vår Alf, fyller 12 år till sommaren, och att detta också bara är en svacka idag och sen får han flera fina dagar. Igår lekte han med Theo, tränade lite trick och var mer som vanligt. Bara vänta och se.

En äldre hund behöver ofta mer rutiner, mer förutsägbar vardag och lugnare tillvaro. För Alf har corona och föräldraledighet varit perfekt – vi är hemma hela dagarna (inte för att han var ensam innan men nu slipper han åka iväg på morgonen), det är betydligt färre besök hos oss och bara av personer han verkligen gillar.

Uppdatering:
Kom ju på att vi har gratis rådgivning med veterinär via försäkringen så bokad tid idag. Fick goda råd och hopp om att Alf kan ha flera bra år kvar med god kvalité men att han kan behöva ångestdämpande och/eller antidepressiv medicin som gett gott resultat hos hundar.
Så jag kommer boka veterinärtid och be att de utreder om han kan behöva något sådant. Känns lite bättre nu!