Alfs födelsedag

Idag skulle vår fina, kloka, snälla, vänliga, busiga kille Alf fylla 13 år. Hoppas han blir ordentligt firad i hundhimlen. Vi saknar er båda fortfarande, och kommer alltid att göra det.

Grattis pälskling!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Fina kommentarer

Än så länge har jag inte stött på en enda människa som sagt något klumpigt som “Det var ju bara en hund” eller “Det går över om ni skaffar en ny” eller något liknande. Det känns skönt. Vi har istället fått så mycket stöd och fina kommentarer. Den här tyckte jag var så klok och tänkvärd:

Har märkt att skulden är ett sår ihop med skadan av förlust ungefär som törst hör ihop med diabetes och för att hjärnan är gjord som den är så gör den en googling på allt som matchar sökordet skuld och man får hur många träffar som helst. Att komma ihåg att man ser minnen pga känslan istället för tvärtom av att känna skuld av minnen så är det lite lättare att inte ta dom personligt. Det är symptom inte sanning.  jättestor kram “

Jag skriver om sorgen, saknaden och ensamheten eftersom det kan hjälpa någon annan. Även om det inte handlar om en hund så kanske det skänker tröst. Världen har mycket gott och fint att ge, bara vi sållar bort det tokiga.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

26

Det har nu gått 26 dagar sen våra två älskade taxar fick somna in. Sorgen är inte lika påträngande nu men saknaden lika stor. Jag öppnar fortfarande bagageluckan för att släppa ut dom… Jag undrar vem som ska få sista biten korvskiva… Vem som ska äta upp sista paprikabiten eller “diska” tallriken när vi ätit… Husse kollar efter vattenskålen så den inte är tom…

Kloka gubbar

Vanor som inte går ur så lätt efter 13 år med tax. Vanor som man saknar. Som man gärna hade haft igen. Samtidig vet vi att dom inte har ont nu och det tröstar.

Något som jag behövde läsa och tog till mig av från boken “Farväl till en vän” av Anders Hallgren var kapitlet om sorg, skuld och skamkänslor. Att göra upp med sina skuldkänslor.

“När en person mister någon när och kär, oavsett om det är djur eller människa, uppstår nästan alltid en känsla av skuld”.

Så klart kommer man ihåg alla gånger man ropade “tyst” åt Theo, eller inte hade tid eller ork att klappa på honom när han bad om det. Eller då man suckade åt Alf och hans egenheter. Varför ska såna minnen plåga en istället för att bara få komma ihåg det fina? Allt man gjorde bra, de äventyr vi hade, de fina mysiga stunderna?

“Skulden är en del av sorgen för de flesta, hur orealistiskt skuldkänslan än är. Den fungerar som något konkret att hänga upp sorgen på, som vi behöver för att axla sorgens ok. Precis som man behöver en galge eller en krok att hänga upp rocken på. Men skuldkänslan är en chimär, den är orealistisk. Visst fanns det gånger som du skulle handlat annorlunda. Visst fanns det tillfällen du inte skulle gjort det du gjorde eller låtit som du gjorde. Visst fanns det gånger där du missförstod din hund eller misstolkade något den gjorde. Sådant finns i varje relation, oavsett om det är med människor eller djur. Vi är inte perfekta, vi gör saker som vi ångrar och som vi en dag lägger oss till last i form av skuld. Det här gäller ju livet och alla relationer – vi är inte robotar utan människor Vi gör misstag, ingen är perfekt. Så förlåt dig själv det du gjort och det du inte gjorde. Gör upp med skuldspöket och låt det inte svärta ned din sorg och tynga den, den är nog svart och tung ändå. Fatta ett beslut och bestäm bort skulden, den har ändå inget där att göra.”

Amen på den!

“Du ska vara stolt över att din hund betydde så mycket för dig att din sorg är stark och din saknad är djup och att du har förmåga att sörja och sakna. Ju mer ont du har i själen, desto mer frisk är du i den”.

Precis så. Punkt.

Idag kom så de två taxar jag beställt som ska bli ett minnessmycke med hjälp av en vän. Dom var över förväntan fina. Inköpta på Etsy.

En för Theo och en för Alf

Idag var jag också förbi till veterinären och fick göra återköp på varor som Theo aldrig hann få. Kändes vemodigt men bra ändå. Då kan d komma någon annan till nytta.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu är taxmaffian tillsammans

Där uppe springer nu fyra glada vänner och lever rövare skulle jag tro. Idag fick småtaxarna somna in. De var lika gamla som Alf och Theo och hade massor av krämpor dom med. Nu slipper dom allt det. Vi saknar dom så otroligt mycket men vet att dom är på ett bättre ställe.

Vila i frid vackra själar!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Två taxliv

Vad hinner man med under ett taxliv egentligen?

Att få syskon

Att få en bror som hänger med en i vått och torrt. Lite irriterande men mest snäll och skönt med sällskap. Sen kom människovalpen 2020.

utflykt

Utflykter till Muddus Nationalpark, stränder, natturreservat, fågeltorn, isvägar, cykelturer, jaktträningar och annat skoj. Vi har tagit oss med bil, båt, färja, cykel, ben och tassar.

Kompisar

Vad vore livet utan vänner? Bästa kompisarna i taxmaffian har hängt med sen 2012. Sen har det kommit och gått en del figurer genom livet.

Sjukdom och Rehab

Så klart kan även en tax bli sjuk. Alf och Theo har varit förhållandevis friska genom livet. Theos rygg började strula 2016 men höll sig ändå i schack med anpassningar i vardagen. Annars fick han bara en ögoninflammation.

Alf fick “unghundstumör” (histiocytom) som gick bort av sig själv, sedan adenom som vi fick operera men som blev helt bra, två muskelsstukningar men i övrigt frisk tills ålderskrämporna kom med nedsatt hörsel, demens, artros och depression.

Vi har tagit dom på massage, akupunktur, laserbehandling, simrehab och rehab i skog och mark. Ballansbollsträning uppskattade dom också.

Bada!

Fanns det något Theo älskade så var det vatten! Ner i varenda dike där det fanns lite vatten, hur skitigt det än var. Han älskade att simma. Så med flytväst på kunde han simma i stugan, alla dagar i veckan om han ville. När han smet från gården i stugan hittades han ofta sittandes vid vattnet, ett 50 tal meter från tomten.

Flytta

Ja flytta är väl ingen favorit men det var ju tanken att det skulle bli till det bättre. Det vi inte visste då var att 4 månader hemlösa skulle bli 2 år som hemlösa innan huset stod klart. Vänner och bekanta ställde upp med olika lösningar som tur var.

Träna och tävla

Alf har tävlat i Rallylydnad. Någon utställningshund var han inte, även om han fick bra betyg, då han var rädd för domaren. Så vi slutade med det. Aktivitet ska vara roligt för hunden! Men rally var han en stjärna på.

Aktiviteter

Vi har varit med och ordnat många aktiviteter i taxklubben, både som föreningsaktivitet (jaktutbildning och socialträning) men också som privatpersoner för taxägare. Socialträning och småhundsträffar har vi också varit på. Massor av kurser, minst 1 per år, har vi hunnit med. Så många vi har träffat och så mycket roligt vi har haft.

Promenader

Vi började gå flockpromenader för att Alf skulle få vänja sig vid andra hundar när han kommit till oss. Det var också i en sån grupp på FB vi hittade småtaxarnas husse och matte, som bodde granne med oss vilket vi hade missat.

Trick och trams

Att lära sig trick och trams är nyttigt, stärker kommunikationen och gör att både hund och ägare får lära känna varandra. Theo älskade trick och trams! Alf var duktig och snabblärd. Dom har fått måla tavlor, balansera, klä på sig, klä av, dra på, rulla in, dra upp, gå upp, gå ner, backa, snurra och en massa annat tokigt.

Vinna priser

Vi har ställt upp i diverse tävlingar, på nätet och i tidningar. Hundskåpet vann en bok av Per Jensen, lite hundtugg har det också blivit genom åren och Alf vann sitt fina tävlingshalsband av DogArtist (Tanja Fylking) via SKK. I Djurbutiken i stan vann vi en bok: Hundastrologi. Theo vann fototävling via Djursjukhuset och fick en första hjälpen kit!

Bygga

Så klart har dom varit med när vi byggt saker. Det ska inspekteras och godkännas

Vila

Men vad gör en tax helst? Jo, vilar sig i form…

Älskade vänner så vi saknar er.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

A home without a dog is just a house

Tystnaden och den innehållslösa känslan finns kvar. De fattas oss. Men trösten är att vi vet att dom inte längre lider. Det var det bästa för alla.

Theo klarade sin FebruariTrickeri utmaning och hans rosett kom i fredags. Han fick inte se den men jag har berättat för honom hur duktig han varit. Och jag är glad att han fick ha den sista utmaningen också, då han älskade att göra trick oavsett hur stora eller små dom var. Bara vi tränade blev han glad! Vårat lilla lyckopiller. Alf fick hänga med på ett hörn men inte göra allt. Han var tröttare och vilade mer. Men kom han förbi så fick han vara med.

Vi har börjat plocka ihop deras saker lite smått. Alla kläder och selar slänger vi, det har dom nött i många år! Puppias selar har varit så mjuka och fina trots att vi haft dom i nära 9 år! Bra kvalité! Några saker skänker vi bort. Har kontaktat ett hunddagis där vi brukade åka och träna, gå kurser, vara med på socialträffar och annat. Där vet jag att Alf och Theo trivdes, dom blev glada när vi var där och härligt trötta efteråt. Hon tar emot bäddar och matskålar.

Det kommer ingen ny vovve till vår familj i nuläget. Bloggen kommer dock finnas kvar. Jag har fortfarande stort intresse för djurträning, hundträning, hästträning, R+ och forskning/nyheter inom området. Åsikter finns det också gott om som kan få komma till uttryck här 🙂 Just nu rasar ju Internet över att det blivit aktuellt med skyddsrum och krigsberedskap, men där är inte våra husdjur välkomna. Kriget i Ukraina har fått oss att ställa frågor vi inte varit vana vid, i vår trygga sfär. Den har nu ruckats då världens två mäktigaste kärnvapennationer står i konflikt med varandra och där ett av de länderna startat krig med Ukraina som slagpåse.

Sen finns det lite andra planer längre fram som också dom kan rymmas här. Den får fortsätta heta Historien om Alf eftersom det var där allt började.

Försöker hitta något minnessmycke eller annat fint att ha kvar efter Alf och Theo. Något som kan finnas med mig varje dag. Något personligt. Det skulle kännas bra.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Stöd och tröst

Det känns inte tungt eller sorgligt att dom inte längre finns med oss. Det är bara en enorm saknad och allt känns som innehållslöst just nu. Värst är tystnaden. Inga tassar.

Många har visat stöd och det känns skönt att nästan alla tyckte det var ett bra beslut att låta dom gå tillsammans. Det hade varit egoistiskt att ha kvar Theo, bara ifall han skulle få några månader/nåt år till. Men han hade också ont. Hans rygg var inte bra, hans tassar värkte ibland och han hade gått upp i vikt igen.

Vi har inte börjat ta bort deras saker ännu, får ta det när vi orkar. Det kommer känns jättehemskt att göra sig av med bäddar, selar, koppel och annat men det blir ingen ny hund (inte i närtid i alla fall). Ingen kan ersätta våran Alf och Theo!

Det finns en väldigt speciell taxgrupp på Facebook. En som stöttar, har en egen kassa och sponsrar sina fyrbenta vänner. De skickade en krya-på-dig present till Theo i höstas och igår kom en bukett för att visa sitt stöd för oss när vi fick säga hej då till våra bästa vänner.

Rent fysiskt känns det som att jag tappat en kroppsdel. Dom fattas mig/oss. Jag vet dock att dom har det bättre nu! Dom har inte längre ont och det är en jättestor tröst i detta.

Det är inte jobbigt att se andras hundar och bilder. Vi följer gärna alla er andra ändå. Det är ju härligt med livet som pågår ändå även om Alf och Theo behövde få vila nu.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu sover dom tillsammans

Kl 13 idag fick vi komma till veterinären i byn. Så stilla, enskilt och privat. Alf somnade avslappnad direkt. Hans kropp var redo. Sedan igår kväll blev han sämre och sämre. Man såg riktigt att nu var han klar.

Theo kämpade emot, precis så som han alltid har varit. Han fick två doser lugnande och när det inte hjälpte så sövdes han ner för att slippa stressen. Sen somnade han stilla.

Känns skönt att de fick gå tillsammans och får ett allmänt omhändertagande, kremeras tillsammans med andra. Tystnaden, stillheten och tomheten kommer finnas där länge, länge.

Tack för allt!

Vila i frid!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu är dagen här

Idag åkte jag med Alf till veterinären för att ta lite blodprover och följa upp medicineringen. Kollade vikten: 9,7 så han har gått ner 0,5 kg.

Hon började i munnen och upptäckte direkt vad som var fel. Hon sa: Du har varit tydlig från början att Ni inte vill utsätta honom för mer. Det är dags nu.

Alf ,13 år, har troligtvis en tumör i munnen, som sällan är godartade. Alternativt så är det en tandskada som skulle innebär att tanden ändå måste opereras ut. Han har ont. En tand är skadad. Ryggen värker, tassarna värker. Sinnet sviktar. Hörseln sviktar. Han har sin medicinering men smärtan i munnen går inte att medicinera bort. Det är dags nu.

Så hem med tårarna rinnandes nedför kinderna. Informerade husse. Vi har beslutat att båda två får somna in tillsammans. Det är det finaste vi kan ge dom. Theo, 10 år, har ont i sin rygg. Han har sin stress. Det är dags nu.

Imorgon ringer vi och bokar tid.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"