Vad menas egentligen med vetenskapliga metoder?

Jag tänkte försöka förklara begreppet jag använder för de metoder som jag lär ut: vetenskapliga. Det går så klart inte att göra en omfattande beskrivning eftersom det skulle kräva flera års universitetsstudier (jag har läst fyra år på universitet). Men här kommer en kort, komprimerat och fyrkantigt försök att förklara som jag hoppas gör att du kan lita på det jag lär ut.

Studier och forskning om (dägg)djurs beteenden sker inom många områden som t ex psykologi, biologi, sociologi, beteendeforskning, etologi och forskning om hjärnans uppbyggnad. Det vi lär oss om djurens beteende, biologi och neurologiska funktioner stämmer till stor del även för oss människor. Vi människor är ju också däggdjur. Både människor och djur har medfödda program för inlärning. Människan är ett däggdjur som är underkastad samma principer för inlärning som andra djur. Man ser likheterna som finns mellan människor och djur där djur egentligen är enklare versioner av oss.

Man ska kunna ställa fem krav på vetenskap:

  • Vetenskap är ett förhållningssätt, i vilket man alltid är beredd att kreativt och kritiskt ompröva nuvarande “sanningar”, uppfattningar och metoder.
  • Det ska finnas en tydlighet om vem eller vilka som ställer frågan.
  • Kunskaper och metoder ska presenteras på ett sådant sätt att de kan ifrågasättas.
  • Kunskaper och metoder ska kunna förkastas, d.v.s. förklaras ogiltiga.
  • Vetenskapliga undersökningar kräver öppenhet (genomskinlighet), d.v.s. fullständig redovisning av hur man har gått tillväga (d.v.s. metoden) och vad man har kommit fram till (d.v.s. resultaten).

Enligt Nationalencyklopedin (NE, 2008) är vetenskaplig verksamhet eller forskning ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område genom att man samlar in och klassificerar data, gör observationer och experiment eller tolkar och analyserar tillgängligt material för att sedan kunna dra generella slutsatser och formulera resultat.

Vetenskaplig grund handlar om att utgå från resultat från vetenskapliga studier som forskare har bedrivit. Man måste sedan tolka resultaten för att kunna använda dem på ett fungerande sätt i det egna sammanhanget.

Beprövad erfarenhet handlar om professionell, gemensam kunskap som är utvecklad, prövad och dokumenterad över tid och av flera. Den växer fram ur praktiska erfarenheter som diskuteras, delas, prövas, dokumenteras och kritiskt granskas.

Mycket forskning syftar till att ta reda på hur världen fungerar. Annan forskning syftar till att vägleda våra handlingar.

Jag läste ett tänkvärt citat som jag inte vet ursprunget på:

Fakta är information minus känslor
En åsikt är information plus erfarenhet
Okunskap är en åsikt som saknar information
Och dumhet är en åsikt som ignorerar fakta

okänd

Poängen är just det: vetenskap är inte en åsikt. Vetenskap är inte en enskild persons erfarenhet eller världsbild. Det är många människors, årslånga arbete med att studera, samla information, bygga experiment och tolka resultat samt upprepa detta för att kunna dra så säkra slutsatser som möjligt.

Ingen vetenskap är beständig. Vetenskap utvecklas hela tiden: Det vi trodde oss veta för 100 år sedan, som kanske fortfarande låter logiskt, kan ha motbevisats eller kanske har det funnits en korrekt grund men tolkningarna har gjorts med grova mätinstrument som gett skeva eller felaktiga tolkningar av resultaten. Gör man om samma studier med dagens teknik och metodutveckling kan man få tydligare och mer samstämmiga resultat, som tillsammans med annan information som utvecklats ger en ny förståelse för ett fenomen.

Vi tolkar inte heller världen neutralt genom våra sinnen. Vår uppfattning om omvärlden påverkas av vår egen sinnesstämning, våra fysiska och psykiska förmågor och vår förförståelse (tidigare inlärningshistoria). Det innebär att jag har färdiga glasögon på mig när jag ser, hör, uppfattar, tolkar och tror på det flöde av konstant information som översköljer mig varje dag, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året.

Mina glasögon kommer att påverka:

  • Om jag uppfattar informationen som hotfull eller vänlig
  • Om jag uppfattar triggers eller inte
  • Vilken information jag söker och finner
  • Vilken information jag väljer att följa
  • Osv…

Ta med den här informationen också när du tränar med din hund. Vad har din hund för inlärningshistorik? Har den fått lära sig att världen är hotfull eller vänlig? Det kommer att färga din hunds inlärningsförmåga på liknande sätt som det gör för oss människor. Lever hunden med ett konstant stresspåslag, litet eller stort, så kommer det att påverka och minska dennes förmåga till nyinlärning.

Du har rätt till din egen åsikt, men du har inte rätt till dina egen fakta.

Engelskt uttryck

När det kommer till inlärning så handlar det inte om vilken metod som funkar eller inte, däremot visar forskning att vissa metoder fungerar effektivare (positiv förstärkning) och andra (aversiva/tvångsinslag) har mycket fler negativa biverkningar (som du kan läsa mer om i länken längst ner i inlägget), däribland mycket som faktiskt bromsar eller blockerar själva inlärningen – vilket är en motsatt effekt mot vad man som tränare är ute efter. Därför är metoder som bygger på enbart positiv förstärkning (utan inslag av tvång, hot eller våld) med frivillighet och möjlighet att kommunicera tillbaka till människan mycket mer effektiva.

Det betyder att det också fungerar att lära hundar saker genom att antingen jobba med bestraffningar, eller att vara så kallad ”balanserad” tränare som jobbar med både belöningar och bestraffningar. De kommer också att lära sina hundar saker MEN vad de tränarna inte är medvetna om är just bieffekterna som den typen av träning ger. Där de negativa bieffekterna i själva verket försvårar för just inlärning och utvecklandet av friskt tänkande hos hunden, där den blir bra på problemlösning.

En hund som hela tiden har höga krav på sig, med låg eller ingen egen kontroll (där människan är styrande i alla moment) kommer att ha mycket sämre utvecklade förmågor gällande problemlösning, möta nya saker och att få inlärningen att fästa bättre, behållas längre och generaliseras till nya situationer.

De biverkningarna finns alltså inte när det gäller positiv förstärkning. Om man då tror att positiv förstärkning handlar om att ”strunta i” när hunden gör fel, att det är någon slags ”låt gå” metod så stämmer inte det. Det är aktivt, medvetna och uträknade handlingar från tränarens sida när man väljer att ignorera ett oönskat beteende, när man väljer att hantera ett oönskat beteende och när man väljer att jobba med att motbetinga oönskade beteenden. Det kräver dock en del kunskap för att kunna göra detta. Och det är här de ”balanserade” tränarna går bet när de börjar lägga in bestraffningarna i syfte att kontrollera och/eller ”få bort” oönskade beteenden – det visar på kunskapsluckor. Ur hundens synvinkel blir det en stor osäkerhet och frustration kring att inte veta när belöning finns och när bestraffning kommer. Det leder till ett konstant stresspåslag, stort eller litet är individuellt för varje hund.

Vad är positiv träning?

Alla beteendemässiga termer och aktiviteter har sina rötter i vetenskapliga definitioner för praktisk användning och gör att alla som jobbar med detta förstår varandra på ett tydligt sätt. Det talas inte om svårtolkade begrepp som t ex “dåligt ledarskap”. Positiv träning är säkrare, mer effektiv och mer pålitlig än aversiv träning (träning som innehåller tvång och bestraffning), när den lärs ut med god teknik. De professionella egenskaperna i kompetens, ansvarstagande och transparens i reklam, ger en optimal hundvänlig träning som våra hundar behöver och förtjänar. Att lära sig positiv förstärkning är också lättare för hundägare. Vi vet att rädslan för smärta är traumatiserande för våra hundar, precis som det skulle vara för oss. Den kroniska stress över att aldrig veta när bestraffning kan uppstå skapar otrygghet till människor hos hunden. Att vara en så kallad “balanserad” tränare (som jobbar både med belöning och bestraffning) är en motsägelse i sig självt.

Att någon tränar belöningsbaserat märker man på att två saker hos instruktören

Själva träningsintentionen

•Definieras genom träningen i sig själv och genom att intentionen motiverar tränarens upplägg (tränarens intention är att inte vilja skada/skrämma hunden på något sätt och gör allt för att hunden ska tycka att träningen är rolig i varje enskilt moment)

•Ställer sig alltid frågan om träningen “orsakar fysisk eller psykisk skada för hunden?”

Tvångs-fri träning eller Positiv träning

•Sätter hundens säkerhet och emotionella välmående först

•Är frånvaron av fysiska och psykiska straff med smärta och rädsla som följd

•Hanterar och löser svåra problem för våra hundar på ett systematiskt positivt sätt

•Bedömer hundens villighet i varje steg under träningen före nästa steg tas

•Undviker att få hunden att känna sig orolig eller obekväm

Att träna på ett belöningsbaserat sätt

•Baseras på en belöningsstruktur som uppmuntrar hunden att vilja arbeta mer med dig

•Endast belöningsbaserad, det finns inget straff eller “tillrättavisande”

•Få hunden att rikta sin uppmärksamhet mot någonting som är kopplat till belöning

•Genom att fånga beteende, locka och shejpa beteenden

•Bestraffning hindrar önskad inlärning

•Bestraffning talar inte om för djuret vad det ska göra

•Bestraffning gör djuret mer reaktivt så att det ökar aggression och upphetssning

•Alla djur som redan var aggressiva kommer att bli värre med bestraffning

•Bestraffning ökar risken av fysiskt och psykisk skada

Vad positiv träning inte är – exkludering

När man jobbar utan tvång, med enbart positiv förstärkning kommer följande aldrig att användas:

•Inga elhalsband

••Inga stryphalsband

•Ingen smärta

•Ingen rädsla

•Ingen dominans eller skärmsel

•Inga tvångsmässiga metoder

•Ingen fysisk kraft mot hunden i någon form

•Inga slag med obejkt

•Inget kastande av saker

•Inget slag med tidningar

•Inget skakande i burkar av mynt eller stenar mot våra hundars känsliga öron

•Inga sprayflaskor

•Inget skrikande

För att inte inlägget ska bli oändligt och oläsligt långt har jag samlat mer information i länkarna nedan

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att följa sina drömmar…

Sen jag var liten har jag alltid drömt om (säkert som de flesta barn vill bli veterinärer) att vara en hundinstruktör (eller djurinstruktör för den delen). Nu har jag anmält mig och börjat en klickerinstruktörsutbildning! Ska bli så kul.

Nej jag kommer inte säga upp mig från jobbet och starta något eget. Endast på hobbynivå! (Jag gillar mitt dagjobb lite för mycket).

Nu kanske några kommer på idén att påpeka att jag inte har några egna hundar (eller andra husdjur för den delen) och så är det ju. Men man ska inte se hinder bara möjligheter! Så jag löser det när det kommer till den praktiska delen. Nu är det bara teori ett tag.

Men så kul å motiverande!

(Äntligen har min förkylning börjat släppa efter 5 veckor! Började med snuva, tappat rösten, slemhosta, tryck i bihålorna, halsfluss och sen en bihåleinflammation på det)

Nu är det sommar och sol!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att lära barn umgås med djur

Några tankar sedan vi på nationaldagen åkte till en besöksgård för kosläpp. Man fick gå in till fåren och lammen vilket barnen uppskattade. Men några observationer gör mig bekymrad. Barn som jagar djuren runt runt och inga föräldrar som tycks se eller ingripa (släppt in barnen och står å pratar utanför eller näsan i mobilen?), barn som springer fram till djuren när dom får mat och föräldrar som inte säger något. Är det här samma föräldrar som sen blir förfärade om deras barn någon gång blir biten av en hund eller sparkad av en häst? Har man inte lärt sina barn hur man umgås med djur på ett respektfullt sätt så kommer olyckor att hända, även med de snällaste djuren, och det är INTE djurens fel!

Vad behöver barn kunna för att umgås med djur?

  • Jaga inte djuren, sätt dig på huk eller vänta/locka lite. Om djuren inte kommer så vill dom inte hälsa på dig, respektera det! Precis som du inte går fram och pratar med okända till höger och vänster, särskilt de som går undan när du kommer, eller hur?
  • Man går inte fram till djur som äter eller dricker. De behöver få vara ifred. I naturen är det vanligtvis konkurrens om mat/vatten och det kan göra att vissa djur vaktar sin mat och en del kanske till och med attackerar då.
  • Klappa djur eller stryka på djur? Man behöver inte slå på djuren, man kan stryka. De flesta djur känner en fluga som sitter på huden, finns ingen anledning att vara hårdhänt. Vad djur “tål” och vad djur tycker är behagligt är inte samma sak.
  • Djur kommunicerar hela tiden. Ett morrande, att gå undan eller att nafsa är kommunikation och får aldrig bestraffas! Lyssna på vad djuret vill – har du kommit för nära? Är du hotfull (kommer springande eller kommer uppifrån…)? Är det fel tidpunkt (djuret kan vara trött, ha ungar i närheten, äta, vara skadat osv…) BACKA!
  • Det är ingen mänsklig rättighet att klappa eller gulla med djur, respektera dem precis som du respekterar andra människor som inte vill.

Den viktigaste frågan är dock – hur lär man sina barn detta?

De flesta tycks tro att man säger det en gång och sedan kan man stå och skratta på sidan om “när det blir fel”.

Nej, för att effektivt lära sina barn detta så:

  • Berätta innan var ni ska och vad som förväntas finnas där och hur man uppför sig
  • När ni kommer till platsen fråga vad barnet vill besöka/se och prata då hur ni kan närma er.
  • VISA med ditt eget kroppsspråk, ditt eget tonfall, ditt eget beteende hur du gör. Barn gör som vi gör, inte som vi säger att vi gör.
  • Framför allt – var närvarande – stå bredvid, se och hör vad som händer!
  • Be den som äger djuret berätta hur just det djuret fungerar, vad den tycker om, vad den inte tycker om. Barn lyssnar lättare på andra än föräldrar ibland, och att få lite bakgrundsinformation kan både vara lärorikt och ge en känsla för individen.

Framför allt – skaffa inte husdjur till barnet om du själv inte har kunskap! Det blir lidande för djuret i de allra flesta fall. Man måste lära barn ta hand om djuren – se om dom är skadade, om de är sjuka, om de behöver något (berikning, ändrad kost, tillskott) och framför allt – barn kan ledsna då måste du som vuxen ta över. Djur är inga slit och slängprylar utan skapar nära band till den som tar hand om dem. Det är heller inte bra att lära sitt barn att om du ledsnar så säljer vi djuret utan att faktiskt ta ansvar för något man tagit på sig (dock gäller det äldre barn eftersom små barn inte har konsekvenstänkande och uthålligheten).

Kommer du på fler saker?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Etik i djurhållning

Detta inlägg är endast tänkt att skapa reflektion och eftertanke – inte en åsikt huruvida vissa djurägare är bättre än andra. Ingen är perfekt och ingen mår alltid bra.

Att djur gör att vi människor mår bättre har konstaterats många gånger, både i forskning och bland oss som har med djur att göra – vi vet att det är så. Människor kan uppmanas att skaffa ett husdjur för att må bättre, att komma ut, minska oro/ångest, få socialt stöd och många andra anledningar – ur människans perspektiv. Men har du någon gång funderat hur det blir för djuret att vara “vårdare” åt oss människor? Kan vara bra att fundera över det.

Att vistas i stallet, skaffa en hund eller katt för att minska sin egen stress -att se djuret som en rehabiliteringsresurs för vårt mänskliga stressade liv, som kanske är mer eller mindre självvalt, är det etiskt riktigt?

Vi vet ju också genom forskning att djur, oavsett sort, kan få både fysiska sjukdomar (som magsår) och utveckla stereotypa beteenden av stress eller av att vistas i miljöer de inte trivs i.

Vi har tack och lov kommit långt kunskapsmässigt idag och många djurägare förstår att det man förut såg som “problembeteenden”, “trots”, “ouppfostran” eller “utmanande beteende” idag förstås som signaler från djuret på smärta eller obehag/otrivsel.

Djur är helt klart bra för oss människor men är stressade människor bra för djuren? Vet vi hur det är för våra husdjur att möta och hantera människor med ångest, utmattning, hög stressnivå osv?

Djurens beteenden är ofta en spegel på vårt eget. Att få ett gott samspel med våra djur kräver att vi själva är lugna och har tålamod.

Det finns många djur och människor som hjälper varandra genom livets utmaningar och svårigheter. Djur är precis som oss människor olika tåliga och blir olika oroliga av omgivningen. Det gäller kanske att passa ihop? Att om jag har stort behov av ett husdjurs som stöd – så behöver det husdjuret ha en personlighet och stabila gener för att klara av det.

Viktigaste av allt tror jag är att se till att djuret alltid får sina egna behov tillgodosedda – god omvårdnad, en lugn plats, att få välja när det vill vara socialt och när det vill gå undan och vara ifred, att få hälsosam kost och gott om rörelse och motion. Om jag som person inte har förutsättningar att ge allt detta i perioder då jag mår dåligt behöver jag se över vilket skyddsnät som kan träda in och stötta upp – så att både djur och människa får återhämtning och kan må bra! Ingen ska behöva ha dåligt samvete, varken för att man lider av psykisk eller fysisk ohälsa eller att man har ett husdjur som hjälper en i svåra stunder – så länge man ser till att det finns balans och motvikt.

Som jag brukar förklara på mitt jobb:

Det jobbiga och det “sjuka” behöver vi aldrig leta upp i livet – det ramlar alltid över oss. Det vi då måste fokusera på är motvikten. Vi måste aktivt sökta upp det som skapar återhämtning.

Det är inte farligt att uppleva stress så länge du ger dig tid till återhämtning.

Det är inte farligt att uppleva krav så länge du finner stunder då du har valfrihet.

Det är inte farligt att uppleva nedstämdhet så länge du kan söka upp det som ger glädje och hopp.

Osv…

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu börjar det hända saker i hundträning!

Något väldigt stort har hänt i hundtränarvärlden.

AVSAB eller American Veterinary Society of Animal Behaviour är vad experter refererar till när det kommer till djurbeteenden inom forskning. Alla rekommendationer som görs av amerikanska veterinärer bör bland annat komma härifrån.

AVSAB har i många år haft rekommendationen att använda positiv förstärkning till den mån som går och i andrahand följa med aversiva metoder (Aversiva metoder = där man jobbar med någon form av obehag mot hunden). Tränare som använde aversiva metoder bröt alltså inte rekommendationerna om de använde elchockar, stackelhalsband, stryp eller retrieverkoppel. Nu är det alltså inte så längre.

AVSAB har kommit med ny standard: man rekommenderar nu att enbart positiva metoder används för all hundträning, inklusive hur beteendeproblem behandlas.

Inte en dag för tidigt enligt mig!

Här diskuterar hundtränaren Zak George det: https://youtu.be/bkulCnZpQMU

Om AVSAB: https://avsab.org/about/

Saker AVSAB kommit fram till: https://avsab.org/resources/position-statements/

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Gratis kurs om hur känslor påverkar inlärning hos djur

Jag har anmält mig till en gratis kurs på engelska om hur känslor påverkar inlärning och träning hos djur. Superintressant. Fyra korta filmer med bra innehåll från en som forskar på just detta – en etolog.

Gå in och anmäl dig du också. Fram till 27/1 bör du kunna se filmerna. Via facebook. https://illis.se/en/emotions-learning-training-videos/

Jag hoppas alla som har ett husdjur eller är i närheten av djur ser detta! Så viktigt att ha förståelse för och kunskap om:

Core Affect Scale

Hur du framkallar de positiva känslorna som möjliggör inlärning hos djur, och hur du ökar djurens motståndskraft mot saker som oundvikligen behöver genomföras men som är obehagliga.

Hur du bygger en god relation med ditt djur

Hur rädslor fungerar och hur du hanterar dem

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Människans standard, eller?

För klokt för att inte delas…

Min högst egna översättning:

“Vi behöver en annan visare och kanske mer mystisk uppfattning om djur. Vi förringar dem för deras ofullständighet, för deras tragiska öde av att ha antagit en form längre än oss själva. Häri felar vårt tankesätt. För djur skall inte jämföras med människan. I en värld äldre och mer fullständig än vår, rör de sig fullständiga och kompletta, begåvad med utökning av sinnen som vi har förlorat eller aldrig uppnått, lever efter röster vi aldrig kommer att höra. De är inte bröder, de är inte underordnade; de är andra väsen, fast med oss i livets nät och tid, fångar jämte oss av jordens prakt och arbete” – Henry Beston

Ytterligare en bra text…

Min egen översättning:

“Hunden finns inte till för att stärka ditt ego,
för att tävla mot dig,
för att straffa dig,
för att kontrollera dig
Hunden svarar på
vem Du är,
hur Du känner dig,
vad Du tänker,
vad du gör
Hunden finns här för att möjliggöra för dig att lära dig bli en bättre Du – och det är en gåva”

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Forskning om hur hundar upplever att få skäll

Genom att skaffa husdjur tar vi också på oss ansvaret för att de ska få det så bra som möjligt. Äntligen börjar man studera hur djuren faktiskt har det hos oss människor. Vi vet till exempel att för barn som ofta får skäll hemma, så kan det ha skadliga effekter på barnets självkänsla och utveckling. Om någon trodde att det var annorlunda för husdjur, läs nedan.

Oavsett om det handlar om att försöka hålla hunden borta från soffan eller något annat kan det tära på tålamodet och många hundägare kan känna sig frestade att skälla på sina hundar för att tillrättavisa dem. Samtidigt som de allra flesta troligen känner i maggropen att det inte är en bra idé. Och den känslan är rätt, en studie visar nämligen att bestraffning av din hund kan resultera i “långsiktiga negativa effekter på hundens mentala tillstånd”. Resultatet visar att hundar som tränats med bestraffning och skäll mådde sämre jämfört med de hundar som tränats med belöningsbaserade metoder, både på kort och lång sikt.

De hundar som tränas med bestraffande metoder (som alla handlar om att orsaka obehag hos hunden i tro att det lär hunden något) uppvisade mer stressrelaterat beteende. Det syntes även på deras kroppshållning samt att de hade högre nivåer av kortisol efter ett träningspass. De var även mer pessimistiska.

Ett portugisiskt forskarteam undersökte 92 hundar, däribland 42 valpar som deltagit i belöningsbaserad hundträning och 50 från träning med en mer avskräckande stil. Forskarna gjorde bland annat filminspelningar av hundarna under träningspassen samt tog salivprov, dels i samband med träning och dels när hundarna var hemma med sin ägare för att mäta kortisolnivåerna. Forskarna använde även bilder från träningspassen för att titta efter stressrelaterat beteende och studera hundarnas humör. De fann att hundar som fick aversiv träning hade högre kortisolnivåer, även när de var hemma. Detta jämfört med hundar som genomgick belöningsbaserad träning.

När de en månad senare testade hundarna i att hitta en skål med godis bland tomma skålar som luktade korv fann de att de hundar som hade genomgått den belöningsbaserade träningen letade sig snabbt fram till de skålar som innehöll godis. Den andra gruppen hundar inte var lika angelägen om att utforska rummet för att hitta godbitarna.

Bestraffning kan ge bestående men

Slutsatsen som presenterades i tidningen bioRxiv var att avskräckande och bestraffande metoder kan ge bestående skada på hundarnas psyke.

Här får vi helt enkelt alla tänka till. Vi skäller ju en del på Theo när han får sina utbrott (stressrelaterat garanterat) och bara tokskäller åt till synes ingenting. Till slut hjälper inget annat än att ropa att han ska sluta. Han blir som blockerad… Det är ju synd om honom men vi har inte lyckas hitta något som lugnar ner honom. Han har ju en historia före han kom till oss. Vi har provat Adaptil och div kurser och träningar för att få honom att stressa av. Han är även kastrerad i det syftet. Men han har sin ADHD vad det verkar. Han skäller även när han blir lycklig och glad, t ex vid trickträning.

Källa: Science Alert

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att anpassa mig

Vi har satt ytterligare ett mål som vi ska nå i höst – men vi vågar inte uttala det än. Ni vet så man inte jinxar det 😉

Det handlar om en ny nivå, att våga testa mer än vad man tror vingarna bär. Efter snart 15 år med tax (och hund för den delen), så känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Kan vi? Borde vi? Går det?

Grabbarna kan och vill, men jag inser att när vi tränar så behöver JAG anpassa mig, inte bli frustrerad. Nu har det blivit väldigt tydligt hur mycket äldre dom blivit, i sinnet, i kroppen men inställningen är detsamma: Va roligt att vi gör något tillsammans!

Så blir lite frustrerad över mig själv som har lite för bråttom, som tror att bara för att de kunde detta tidigare så kan vi bara “bygga vidare” men det går inte längre. Vi måste börja från början, visa mer (då Alf snart är döv och inte hör kommandon) och göra om. Små steg. Shejpa. Men det går! Sakta. Framåt!

Alf hör också dåligt så han verkar inte märka klickern längre. Har bytt till en klicker med hårdare ljud som han verkar höra än så länge.

Världens bästa grabbar!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"