4 månader

4 månader har gått sen Alf och Theo somnade in. 4 långa månader. Saknaden är stor efter dom, men kanske inte lika stort efter hundlivet igen. Det är ändå mycket ansvar, mycket planerande och prioriteringar. Nu med en tvåårig tjej i familjen är det en liten lättnad att inte behöva oroa sig för Alf och Theo i värmen. Att inte behöva ordna med hundvakt om vi vill åka någonstans där dom inte kan följa med.

Men ett hem utan hund är bara ett hus. Så känns det. Kanske en dag blir det tax igen. Då blir det en korthårig tax mest troligt. Som tur är, är matte med i taxklubben fortfarande och får på så sätt del av andra taxars liv.

Jag funderar på att gå en utbildning inom hundbranschen som jag länge velat men eftersom jag inte planerar på att vare sig försörja mig på eller starta eget inom hundsport så har det känts mer som en personlig utveckling. Men ibland kan man väl få göra saker bara för sin egen utvecklings skull? Sitt eget intresse? Är tiden rätt nu?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Två månader

Så har det gått två månader. Redan. Det känns som igår. Sträckte ut handen i soffan igår och skulle klappa Alf och klia Theo. Dom är här men ändå inte. Dom finns, men så långt borta.

Blir det lättare? Ja faktiskt. Jag saknar Alf och Theo, men just nu saknar jag inte allt med hundlivet. Vi plockar upp de sista bajshögarna som tinar fram nu när snön smälter. Det saknar jag inte. Att slippa ordna med hundvakt hela tiden då dom inte kunde följa med på allt. Det saknar jag inte. Men jag saknar DOM. Varje dag. Men livet går vidare, jag vet att dom har det bättre där dom är idag och vi kommer att ses igen. Jag vet det.

Mina vackra änglar
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att sörja

“Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats”
Christina Wåhlin, sjukhuspastor

Källa: “Farväl till en vän”, Anders Hallgren; Förlaget Tro-fast: 2021

Hur sörjer man förlusten av någon viktig som inte längre finns här? Får vi någonsin lära oss det? Att hantera en sådan svår förlust? Vi människor är generellt rätt dåliga på att stötta varandra i svåra stunder som sorg. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska göra. När man ser någon lida är det naturligt att vilja hjälpa till, ta bort det som orsakar lidandet och laga det som är trasigt. När vi förlorar någon så går det helt enkelt inte. Det är inte hjälpsamt att komma med råd eller positiva tankesätt. Det är inte hjälpsamt att föreslå att ersätta det som fått förlorat eller be någon “komma över det”. Det är heller inte upp till någon annan att bestämma hur lång tid det tar att sörja någon som betytt så mycket för en.

Sorgen är personlig och man är ensam i den. Det kan ibland kännas bra att prata med andra som kan ha gått igenom liknande saker, att veta att man inte är ensam i sina känslor efter den som inte längre finns kvar. Men det finns inga sätt att undvika sorgen, den kommer sätta sig i kroppen och göra oss sjuka om vi inte tillåter den att finnas. För genom sorgen kan vi läka och leva fullt ut igen, om än det tar tid. Men det är viktigt för vårt välbefinnande att även tillåta dom skrämmande eller obehagliga känslorna.

Sorgen kan vara skrämmande, svår och mycket tung att bära men den är viktig. Den utgör en bekräftelse på att man accepterat ett avsked, hur bittert det än känns och dels utgör den ett avslut på en tidsperiod som varit.

Sorgen innebär också en viktig bearbetning av en tung förlust, för något så stort och krävande kan hjärtat inte bara acceptera så där. Det måste få processas och gå runt i tankar och kroppen tills sorgen kommit att minska så pass mycket att den går att bära utan att vara tung, att det bittra har gett vika för det som är gott i livet.

Obearbetad sorg kommer att visa sig i olika former, den sätter sig i kroppen. Det kan ta sig uttryck som sjukdom och mardrömmar, svårigheter att hantera framtida förluster och göra det omöjligt att binda sig på nytt till andra levande individer.

Det finns bara en väg för känslorna att passera oss och det är genom oss. När sorgen är klar och man har den bakom sig, bearbetad och paketerad i minnesarkivet, då först är man redo att möta en ny relation fullt ut igen.

Vi mäktar inte med att ta emot hela sorgen på en gång, det skulle inte själen klara av. Det finns många funktioner i vårt sinne som hjälper till, som till exempel förträngande eller förnekande. Det gör att sorgen portioneras ut i bitar som vi klarar av att hantera, även om det kan kännas omöjligt att klara av i stunden.

Nu är man kanske känslomässigt förlamad, det är svårt att se och ta in hela förloppet på en gång, ett psykologiskt skydd mot att gå under av sorg. Att känna sig avskärmad och känslomässigt stum och som att nästan ingenting har hänt egentligen, att allt är nästan som förut – då är du i chocktillståndet. Du kan märka ångesten i drömmar och ibland vid högst oväntade tillfällen. Även om du kan ha förberett dig på att ett slut kan komma, i tanken, så kan du aldrig förbereda dig känslomässigt. Det spelar inte någon roll hur medveten man är om att slutet kommer, det gör ändå lika ont när det händer.

Ibland är chocken så stark att även känslorna blir förlamade. Hjärnan kan börja förneka att något har hänt. Det kan sluta med att man börjar tvivla på sitt förstånd, men det är bara det som ser till att skona hjärtat från att brista. Det är normala reaktioner hur onormalt det än kan låta. När tiden får gå och sorgearbetet fortsätter så går det över och man återgår gradvis till ett lugnare tillstånd.

Sorg är kärlek som är hemlös.

De sex orden gick rakt in i mig, precis så är det. Vi har en massa kärlek till två taxar men dom är inte längre här, då visar sig sorgen istället. Kärlek och sorg kan inte existera utan varandra tänker jag.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"