I Tv serien Djurens hjältar tog Lili Päivärinta hand om en skadad räv. Den togs till veterinär som amputerade benet och sedan fick den bo i ett hägn. Tanken var att den lilla räven skulle komma till en djurpark men den smet och lever nu i frihet. Veterinärsamfundet kritiserar nu Lilis försök att hjälpa det vilda djuret och länsstyrelsen har polisanmält henne med anledning av detta. Länsstyrelsen skriver i anmälan att man bedömer omhändertagandet och amputationen av räven som en inte hänsynsfull behandling av vilt. Räven borde i stället ha avlivats, menar myndigheten och Päivärinta är nu misstänkt för jaktbrott, som kan ge henne böter.

Var går gränsen för att vilja hjälpa ett djur och när det övergår till att djuret får lita i onödan? En svår balansgång. Själv tycker jag att man måste tänka ett varv till när det gäller vilda djur. Om djuret är så skadat att det ej kommer kunna leva normalt efter en kort tids rehabilitering så bör nog avlivning vara att föredra. Vilda djur stressas oerhört i fångenskap, även om tanken och viljan är god. I det här fallet hade jag nog stått bakom veterinärernas bedömning att räven borde ha avlivats istället. Det går ju inte att förklara för ett djur varför och vad man försöker göra för att hjälpa. Även om räven nu lever i det fria igen, oavsiktligt, så betyder det ju inte att livet återgått till det normala. Kan räven jaga lika effektivt? Har den ont? Fantomsmärtor är vanligt hos människor som amputerar och det torde ju inte vara så olikt för en räv. Kommer den kunna hitta en partner? Djur väljer ju ofta bort individer som avviker eftersom biologiskt väljer de, dem starkaste och bästa exemplaren att föröka sig med. Hoppas det går bra för räven i vilket fall.

Läs Lilis egna ord här.

En artikel i Aftonbladet.

I en ny artikel har man studerat varför en del hundar arbetar självständigt eller söker hjälp hos människor. Läs artikeln här (Obs, engelsk text, vill man läsa hela så kostar det pengar).

Hunden skiljer sig från vargen genom att de blev husdjur och utvecklade nya egenskaper, sociala förmågor mot människor.

“För att undersöka om detta beteende beror på uppväxtmiljön tillsammans med människor eller är medfött, testade forskarna 500 närbesläktade beaglar, uppväxta på en och samma kennel under samma förhållanden. Mia Persson, doktorand i etologi, tillbringade tre månader tillsammans med djuren och ytterligare ett halvår med att analysera deras beteenden.

Hundarna fick en och en undersöka en låda där forskarna gömt godis under tre lock. Uppgiften var att skjuta locket åt sidan för att komma åt godbiten, något som alla snabbt löste. Men det mellersta lockat var fastskruvat så att godiset inte gick att komma åt. Det intressanta var nu att se hur hundarna sökte hjälp från Mia, som befann sig i samma rum.

– Det var stor skillnad på hur de reagerade. Vissa uppträdde som vargar och försökte jobba självständigt. Andra var helt tvärtom och kom direkt till mig för att söka hjälp, trots att jag var en helt främmande person för dem.

Mellan dessa ytterligheter fanns de som först försökte själva innan de vände sig till henne. En del sökte först ögonkontakt, andra buffade med nosen för att få hjälp. Tikar och äldre djur var mer benägna att söka stöd.

Mia Persson analyserade sedan betydelsen av hundarnas inbördes släktskap, vilket kan avslöja hur stor den ärftliga komponenten är.

– Vi har visat att det finns en skillnad hos hundarna där vissa är som vargar och andra söker mycket hjälp. Variationen beror till cirka en fjärdedel på skillnader i generna. Resultaten ger en grund att stå på inför nästa steg i forskningen, när vi ska ta reda på vilka gener som styr dessa beteenden, säger hon.

Undersökningen är den första där man i stort sett kan utesluta att beteendeskillnaderna beror på olika erfarenheter av mänsklig kontakt inom hundens familjer, eftersom alla beaglar i studien växte upp på samma sätt. Att söka hjälp och samarbete med människor är därför en egenskap som till stor del är medfödd, men också kan utvecklas med erfarenhet och ålder“. Källa.

Läs hela nyheten här.

“Hundarna skäller för högt. Nu måste ägarna bygga om sitt hus – eller få tyst på hundarna.

Det första klagomålet kom in i november 2013“.

Det måste vara väldigt jobbigt för grannar om det är hundar som skäller konstant. Men i såna här fall är det sällan så enkelt att avgöra. Ägarna håller inte med om grannens bedömning.

“Ägarna håller inte med. Och ärendet har växt till någonting som utifrån dokumentationen inte kan beskrivas som något annat än en grannfejd. Anklagelser fram och tillbaka, om hot, om buller, om att trissa hundar, om att slå på trummor som hämnd“.

Om grannen försöker provocera fram hundskallen så är ju denne medskyldig. Men som sagt, man vet aldrig vad som är sant när ord står mot ord. Däremot kan man inte hota varandra! Man måste ju försöka prata med varandra och som hundägare HAR man ett ansvar att försöka göra allt man kan för att grannarna inte ska störas. Även om man inte håller med om problemet. Det är konstigt att vuxna människor inte kan föra normala konversationer och lyssna på varandra och försöka sätta sig in i den andras situation. En bra fråga vore ju “hur skulle du vilja att det var?” och om kraven är orimliga så får man försöka förklara det, hundar är inte tysta dygnet runt men om de faktiskt skäller oavbrutet så finns ju lösningar i form av hundvakt/dagis.

Kommunen verkar ju ha bevis för att ljudnivån är oacceptabel så ägaren borde ju faktiskt ta till sig kritiken och göra det bästa för hundarna, som uppenbarligen inte är trygga.

“Miljöförvaltningen genomförde i maj månad under två dagar mellan klockan 14.00 och 22.00 tester i den klagandes fastighet.

Dels spelades hundskall in. Dels mättes ljudnivån på skallen.

Mätningarna visade att hundarnas skällande nådde ljudnivåer på över 50 decibel. Det är en för hög ljudnivå enligt lagen.

Ljudnivåer över 45 decibel anses utgöra en risk för människors hälsa (45 decibel är väckningsgränsen)“.

Det värsta är att kommunen rekommenderar tortyrredskap (enligt min åsikt).

“Deras beslut står fast: hundägarna måste isolera sitt hus så att skallen inte hörs så högt inne hos grannen eller få tyst på de fyra hundarna. Kommunen tipsar bland annat om ett “antiskallhalsband”“.

Antiskallhalsband borde generellt förbjudas tycker jag. Som jag skrivit mycket om tidigare så tycker jag inte om den typen av bestraffningsredskap. Hur frustrerad man än är på sin hund så ska man aldrig ta till såna redskap. Det kan förvärra problemet och göra hunden än mer osäker och rädd vilket ökar skallbenägenheten eller ger hunden andra problembeteenden.

Okunnighet från kommunens sida!

Det måste hur som helst bli svårt att bo kvar när man har haft en sån stark konflikt med sina grannar att man hotar varandra. För även om hundarna skulle försvinna så är ju stämningen rätt spänd antar jag…

Läs hela artikeln här.

Mannen hade köpt en valp men hade ingenstans att förvara den och hade den i sitt knä när han körde bilen. Valpen kissade och husse tappade kontrollen och körde i diket. Mannen fick böta 1500 kr för att han kört med last som ej var fastgjord.

Känns det som att man har planerat sitt hundköp väl om man inte ens sett till att ha en transportbur med sig för den lille på sin första resa hem? Nu gick det bra för både husse och hund men man får inte transportera levande djur på det sättet. Hunden hade lika gärna kunnat dö.

Vet man inte heller att valpar inte kan kontrollera sin blåsa och kissa lite nu och då i början? Kanske behövde han ha stannat oftare och låtit valpen kissa ute?

Hoppas han läser på mer om den nya familjemedlemmen han skaffat sig så den får ett gott liv. Oddsen verkar ju inte vara övervägande goda i detta fall…