All helgona ljus för Alf och Theo

All helgona ljus för de vi minns

Vi är fortfarande på ”första”... Första hösten utan pojkarna, första vintern utan pojkarna, första födelsedagen (min) utan pojkarna, första julen utan pojkarna. Man pratar ju om ett sorgeår just för att man behöver gå igenom alla dessa tider då man vanligtvis hade gjort på olika sätt med de vi älskar. När dom inte finns där blir allting annorlunda. Känslan är annorlunda. Det tar tid att sörja.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Alfs födelsedag

Idag skulle vår fina, kloka, snälla, vänliga, busiga kille Alf fylla 13 år. Hoppas han blir ordentligt firad i hundhimlen. Vi saknar er båda fortfarande, och kommer alltid att göra det.

Grattis pälskling!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Två månader

Så har det gått två månader. Redan. Det känns som igår. Sträckte ut handen i soffan igår och skulle klappa Alf och klia Theo. Dom är här men ändå inte. Dom finns, men så långt borta.

Blir det lättare? Ja faktiskt. Jag saknar Alf och Theo, men just nu saknar jag inte allt med hundlivet. Vi plockar upp de sista bajshögarna som tinar fram nu när snön smälter. Det saknar jag inte. Att slippa ordna med hundvakt hela tiden då dom inte kunde följa med på allt. Det saknar jag inte. Men jag saknar DOM. Varje dag. Men livet går vidare, jag vet att dom har det bättre där dom är idag och vi kommer att ses igen. Jag vet det.

Mina vackra änglar
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Fina kommentarer

Än så länge har jag inte stött på en enda människa som sagt något klumpigt som ”Det var ju bara en hund” eller ”Det går över om ni skaffar en ny” eller något liknande. Det känns skönt. Vi har istället fått så mycket stöd och fina kommentarer. Den här tyckte jag var så klok och tänkvärd:

Har märkt att skulden är ett sår ihop med skadan av förlust ungefär som törst hör ihop med diabetes och för att hjärnan är gjord som den är så gör den en googling på allt som matchar sökordet skuld och man får hur många träffar som helst. Att komma ihåg att man ser minnen pga känslan istället för tvärtom av att känna skuld av minnen så är det lite lättare att inte ta dom personligt. Det är symptom inte sanning.  jättestor kram ”

Jag skriver om sorgen, saknaden och ensamheten eftersom det kan hjälpa någon annan. Även om det inte handlar om en hund så kanske det skänker tröst. Världen har mycket gott och fint att ge, bara vi sållar bort det tokiga.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att sörja

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats”
Christina Wåhlin, sjukhuspastor

Källa: ”Farväl till en vän”, Anders Hallgren; Förlaget Tro-fast: 2021

Hur sörjer man förlusten av någon viktig som inte längre finns här? Får vi någonsin lära oss det? Att hantera en sådan svår förlust? Vi människor är generellt rätt dåliga på att stötta varandra i svåra stunder som sorg. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska göra. När man ser någon lida är det naturligt att vilja hjälpa till, ta bort det som orsakar lidandet och laga det som är trasigt. När vi förlorar någon så går det helt enkelt inte. Det är inte hjälpsamt att komma med råd eller positiva tankesätt. Det är inte hjälpsamt att föreslå att ersätta det som fått förlorat eller be någon ”komma över det”. Det är heller inte upp till någon annan att bestämma hur lång tid det tar att sörja någon som betytt så mycket för en.

Sorgen är personlig och man är ensam i den. Det kan ibland kännas bra att prata med andra som kan ha gått igenom liknande saker, att veta att man inte är ensam i sina känslor efter den som inte längre finns kvar. Men det finns inga sätt att undvika sorgen, den kommer sätta sig i kroppen och göra oss sjuka om vi inte tillåter den att finnas. För genom sorgen kan vi läka och leva fullt ut igen, om än det tar tid. Men det är viktigt för vårt välbefinnande att även tillåta dom skrämmande eller obehagliga känslorna.

Sorgen kan vara skrämmande, svår och mycket tung att bära men den är viktig. Den utgör en bekräftelse på att man accepterat ett avsked, hur bittert det än känns och dels utgör den ett avslut på en tidsperiod som varit.

Sorgen innebär också en viktig bearbetning av en tung förlust, för något så stort och krävande kan hjärtat inte bara acceptera så där. Det måste få processas och gå runt i tankar och kroppen tills sorgen kommit att minska så pass mycket att den går att bära utan att vara tung, att det bittra har gett vika för det som är gott i livet.

Obearbetad sorg kommer att visa sig i olika former, den sätter sig i kroppen. Det kan ta sig uttryck som sjukdom och mardrömmar, svårigheter att hantera framtida förluster och göra det omöjligt att binda sig på nytt till andra levande individer.

Det finns bara en väg för känslorna att passera oss och det är genom oss. När sorgen är klar och man har den bakom sig, bearbetad och paketerad i minnesarkivet, då först är man redo att möta en ny relation fullt ut igen.

Vi mäktar inte med att ta emot hela sorgen på en gång, det skulle inte själen klara av. Det finns många funktioner i vårt sinne som hjälper till, som till exempel förträngande eller förnekande. Det gör att sorgen portioneras ut i bitar som vi klarar av att hantera, även om det kan kännas omöjligt att klara av i stunden.

Nu är man kanske känslomässigt förlamad, det är svårt att se och ta in hela förloppet på en gång, ett psykologiskt skydd mot att gå under av sorg. Att känna sig avskärmad och känslomässigt stum och som att nästan ingenting har hänt egentligen, att allt är nästan som förut – då är du i chocktillståndet. Du kan märka ångesten i drömmar och ibland vid högst oväntade tillfällen. Även om du kan ha förberett dig på att ett slut kan komma, i tanken, så kan du aldrig förbereda dig känslomässigt. Det spelar inte någon roll hur medveten man är om att slutet kommer, det gör ändå lika ont när det händer.

Ibland är chocken så stark att även känslorna blir förlamade. Hjärnan kan börja förneka att något har hänt. Det kan sluta med att man börjar tvivla på sitt förstånd, men det är bara det som ser till att skona hjärtat från att brista. Det är normala reaktioner hur onormalt det än kan låta. När tiden får gå och sorgearbetet fortsätter så går det över och man återgår gradvis till ett lugnare tillstånd.

Sorg är kärlek som är hemlös.

De sex orden gick rakt in i mig, precis så är det. Vi har en massa kärlek till två taxar men dom är inte längre här, då visar sig sorgen istället. Kärlek och sorg kan inte existera utan varandra tänker jag.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

A home without a dog is just a house

Tystnaden och den innehållslösa känslan finns kvar. De fattas oss. Men trösten är att vi vet att dom inte längre lider. Det var det bästa för alla.

Theo klarade sin FebruariTrickeri utmaning och hans rosett kom i fredags. Han fick inte se den men jag har berättat för honom hur duktig han varit. Och jag är glad att han fick ha den sista utmaningen också, då han älskade att göra trick oavsett hur stora eller små dom var. Bara vi tränade blev han glad! Vårat lilla lyckopiller. Alf fick hänga med på ett hörn men inte göra allt. Han var tröttare och vilade mer. Men kom han förbi så fick han vara med.

Vi har börjat plocka ihop deras saker lite smått. Alla kläder och selar slänger vi, det har dom nött i många år! Puppias selar har varit så mjuka och fina trots att vi haft dom i nära 9 år! Bra kvalité! Några saker skänker vi bort. Har kontaktat ett hunddagis där vi brukade åka och träna, gå kurser, vara med på socialträffar och annat. Där vet jag att Alf och Theo trivdes, dom blev glada när vi var där och härligt trötta efteråt. Hon tar emot bäddar och matskålar.

Det kommer ingen ny vovve till vår familj i nuläget. Bloggen kommer dock finnas kvar. Jag har fortfarande stort intresse för djurträning, hundträning, hästträning, R+ och forskning/nyheter inom området. Åsikter finns det också gott om som kan få komma till uttryck här 🙂 Just nu rasar ju Internet över att det blivit aktuellt med skyddsrum och krigsberedskap, men där är inte våra husdjur välkomna. Kriget i Ukraina har fått oss att ställa frågor vi inte varit vana vid, i vår trygga sfär. Den har nu ruckats då världens två mäktigaste kärnvapennationer står i konflikt med varandra och där ett av de länderna startat krig med Ukraina som slagpåse.

Sen finns det lite andra planer längre fram som också dom kan rymmas här. Den får fortsätta heta Historien om Alf eftersom det var där allt började.

Försöker hitta något minnessmycke eller annat fint att ha kvar efter Alf och Theo. Något som kan finnas med mig varje dag. Något personligt. Det skulle kännas bra.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Stöd och tröst

Det känns inte tungt eller sorgligt att dom inte längre finns med oss. Det är bara en enorm saknad och allt känns som innehållslöst just nu. Värst är tystnaden. Inga tassar.

Många har visat stöd och det känns skönt att nästan alla tyckte det var ett bra beslut att låta dom gå tillsammans. Det hade varit egoistiskt att ha kvar Theo, bara ifall han skulle få några månader/nåt år till. Men han hade också ont. Hans rygg var inte bra, hans tassar värkte ibland och han hade gått upp i vikt igen.

Vi har inte börjat ta bort deras saker ännu, får ta det när vi orkar. Det kommer känns jättehemskt att göra sig av med bäddar, selar, koppel och annat men det blir ingen ny hund (inte i närtid i alla fall). Ingen kan ersätta våran Alf och Theo!

Det finns en väldigt speciell taxgrupp på Facebook. En som stöttar, har en egen kassa och sponsrar sina fyrbenta vänner. De skickade en krya-på-dig present till Theo i höstas och igår kom en bukett för att visa sitt stöd för oss när vi fick säga hej då till våra bästa vänner.

Rent fysiskt känns det som att jag tappat en kroppsdel. Dom fattas mig/oss. Jag vet dock att dom har det bättre nu! Dom har inte längre ont och det är en jättestor tröst i detta.

Det är inte jobbigt att se andras hundar och bilder. Vi följer gärna alla er andra ändå. Det är ju härligt med livet som pågår ändå även om Alf och Theo behövde få vila nu.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu sover dom tillsammans

Kl 13 idag fick vi komma till veterinären i byn. Så stilla, enskilt och privat. Alf somnade avslappnad direkt. Hans kropp var redo. Sedan igår kväll blev han sämre och sämre. Man såg riktigt att nu var han klar.

Theo kämpade emot, precis så som han alltid har varit. Han fick två doser lugnande och när det inte hjälpte så sövdes han ner för att slippa stressen. Sen somnade han stilla.

Känns skönt att de fick gå tillsammans och får ett allmänt omhändertagande, kremeras tillsammans med andra. Tystnaden, stillheten och tomheten kommer finnas där länge, länge.

Tack för allt!

Vila i frid!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"