Hunden och skallet

Läst ett mycket intressant och för oss aktuellt inlägg. Om hundars behov av att få skälla och uttrycka sig. Läs hela inlägget här.

Carro skriver bland annat:

Överdriven vokalisering är en vanlig sak hundägare söker hjälp för. Och med all rätt. Vem vill bo med eller bredvid en gaphals? Är skallsalvorna orsakade av stress, överdriven vakt eller rädsla, är vikten att söka hjälp än större. Men rätt ofta tystas hundar in absurdum och utan egentlig orsak. Tidigt, tidigt får de lära sig att knipa käft. Att inte yttra sig på ett för hunden fullt naturligt vis. Det kan gå bra ändå. Men för vissa blir ”tysta leken hela livet” påfrestande och en del hundar kan börja rikta sin uppdämda frustration till andra frustrationstömmande aktiviteter, som att gräva upp ett potatisland, möblera om i vardagsrummet, jaga sin svans, tugga sönder en dörrpost eller virka girlanger av kopplet på promenaden.”

Vår Theo är ju en skällmaskin utan dess like. Han skäller när han är glad, när han är stressad, när han är orolig, när han tuggar på ben osv. Vi vet att det beror på stress och att han är på sin vakt. Vi gör det klassiska misstaget att snällt be honom vara tyst ett par gånger och när det inte funkar så ropar man tyst åt honom. Som om det skulle hjälpa. Jag försöker avleda honom och jag ser att han många gånger när han väl tystnar kommer och vill krypa upp nära. Sen skriker han rakt ut om Alf börjar skälla före honom. Herrejävlar det låter som att någon dödar katten ibland!

För honom handlar det om stressreducering och att lära sig att ta det lugnt. Nu är vi i en ny miljö eftersom vi flyttat till huset. Han behöver få lära sig alla ljud och acceptera att det leker barn och grannhundar utan att han måste skälla.

Jag har inget emot att han skäller i sig. Men jag önskade att han skulle bli tyst när man säger ”nu räcker det”. Theo kan skälla i flera minuter innan man får honom lugn.

Han får gärna skälla när man leker det gör inget, även om hans volym är på högsta. Han skäller av förväntan när man ska träna med honom och man får köra korta pass för att inte skallet ska stressa upp honom ännu mer.

Det har fungerat bra att jobba med hans självförtroende, balans och nosework. Han är säkert lite understimulerad nu då vi har mycket att fixa i och kring huset. Theo har ett inrutat liv med tydliga rutiner. Han har lärt sig sova hela natten utan att vakna och vanka (även om det kan hända nån enstaka gång). Han har lärt sig att gå undan och vila på dagen och kan då snarka, vilket han inte klarade av när han kom till oss. Då var han vaken 100 % av tiden vi var vakna. Sov knappt på natten.

Men så klart måste vi ta tag i träningen av detta och få ner honom i varv. Att skälla på honom gör sällan något gott men tyvärr efter 5 minuters skällande och inga andra strategier fungerar så ropar man och då blir han tyst (för stunden). Tips på bra övningar tas gärna emot 🙂

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"