Om polisens roll

I en artikel i Expressen skriver Malin Siwe att hon inte tycker polisen ska åka ut på uppdrag som gäller hundar som är instängda i varma bilar. 

Det går knappt en dag utan rapporter om att polisen saknar resurser för att klara smidiga gränskontroller, hålla ordning och beivra brott i stökiga bostadsområden. Uppklarningsprocenten av vardagsbrott är bekymmersamt låg.

Ändå åker polisen titt som tätt ut och tittar till hundar som är inlåsta i varma bilar. Kanske för att grenar av staten tycks anse att detta är rimligt. Länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland manar oroliga medborgare som ser flåsande jyckar att ringa polisen, visserligen på 114 14 och inte 112, men ändå.”

Hon fortsätter:

Naturligtvis är det eländigt att folk lämnar hundar i heta bilar. Men det handlar trots allt om djur, inte barn. Polisen kan inte göra så mycket mer än en privatperson; spåra ägaren, ringa och om man inte får kontakt – i nödfall slå sönder en ruta och befria hunden.

Jag kan hålla med henne om att polisens huvudsakliga uppdrag inte borde vara att  behöva åka ut och rädda hundar i varma bilar. Det borde ligga i varje enskild hundägares intresse och kunskapsnivå att förstå att man inte lämnar hundar i bilar varma dagar! Men nu ser inte verkligheten ut så. Det finns hundägare som inte förstår detta och som uppenbarligen missar alla skriverier om detta. Hundar lämnas dagligen i varma bilar.

Men jag håller inte med om att polisen inte skall åka ut på såna uppdrag. Det är ett brott i lagens mening att plåga djur. Att lämna en hund i en varm bil är djurplågeri och några få individer har dömts för detta. Om polisen har knappa resurser så ska vi inte skrika efter hårdare prioriteringar – vi ska kräva mer resurser. Om man inte förstår faran med att lämna hundar i bilarna så de går en långsam plågsam död till mötes så kanske man inte heller förstår det en dag då det gäller ett barn. Tyvärr händer det ju också att barn lämnas i varma bilar, där dödsfall har inträffat. Eftersom det handlar om ett liv och en grym plåga så anser jag att det rättsväsende vi har skall ta allvarligt på frågan. Börjar vi prioritera bort vissa ”mindre” brott är vi på en farlig väg tror jag, vad prioriterar vi bort härnäst?

Idag går fler och fler stater mot att erkänna djur som kännande varelser vilket på sikt kommer att leda till en annan syn på djurplågeri och vårt mänskliga ansvar när vi påtvingat oss att ta ansvar för husdjur/djurens omsorg.

Sen kan man diskutera om det finns mer lämpliga instanser som skulle kunna ha dessa larm på sitt bord – med tillhörande resurser som krävs för att lösa det. Länsstyrelsen har ju uppdrag i andra fall där det rör sig om djurplågeri så möjligt kanske de skulle kunna ta just dom här larmen?

Men i dagsläget spelar det ingen roll anser jag. Den plåga som djuren utsätts för får inte bortses ifrån.

”En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas genom hur dess djur behandlas.” // Mahatama Gandhi

”Icke-våld leder till den högsta etiken, vilken är målet för all utveckling. Till den dag vi upphör att skada alla andra levande varelser, är vi fortfarande vildar.” // Thomas Edison

 

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"
Henrik Olsson

Samtidigt kanske den typen av arbeten borde förläggas på vaktbolag, för hur det än är finns det nog alltid fler väktare/ordningsvakter i tjänst än poliser.

Knivig fråga.

Terese

Om vi nu skall bortse ifrån det som kanske är viktigast, att djur är tänkande och kännande varelser, så kan man ju vara lite krass och gå efter straffskalan istället. Och eftersom straffskalan är satt rätt så ”högt” för djurplågeri (man kan ju få mer än ett års fängelse) så är det väl inget brott att förringa, om vi nu skall tala om att andra grövre brott eventuellt förringas pga enstaka gånger då polisen ingriper rörande hund i varm bil. Då kan man ju kanske snarare tala om att mindre skadegörelse, snatteri och allmänt bråk tar polisens ”dyrbara tid” istället i sådana fall. Dyrbar tid som kunde gått till annat viktigt, typ, räddat någons liv 😛

Matte Sofia

Precis. Man ska vara försiktig med att prioritera då forskning har visat att få tag i de som begår små brott kan vara brottsförebyggande i sig. Dessutom är det ju LIDANDET som gör att jag tycker man måste ta allvarligt på det.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.