Att observera

Vi fick en läxa på kursen vi går: Att observera våra egna och andras hundar. Hur de reagerar på saker de ser, vilka signaler de ger och får av mötande (hundar, människor, barn osv). Detta är intressant. Inget nytt för oss då jag även tidigare tyckt det varit intressant att observera omgivningen.

Vi tycker vi känner våra hundar rätt väl. Theo är hoppig och flamsig på promenaderna, nyfiken och tittar på allt. Huvudet går åt alla håll. Jag uppfattar honom inte stressad utan mer nyfiken. Han kan tvärstanna och lukta på ett löv i några minuter t ex och vill gärna bara sitta och titta på saker, personer, löv som blåser osv.

Han går jämt med hög svans. Som i beredskapsläge. Den åker upp av allt han ser. Ofta skäller man men ibland inte. Han har ju generellt lätt till skall och skäller både inne och ute. Han använder rösten till allt möjligt. Man undrar vad han försöker säga? 🙂

Han bryr sig inte om mötande, förutom hundar om Alf börjar skälla eller om det är mörkt. Då skäller han på allt. Han är en trivsam hund att gå med. Lite osäker och håller sig nära, alltid i slakt koppel eller så går han sida vid sida med Alf. Tycker om att hälsa på människor och det gör han lugnt och sansat, vill dom hälsa tillbaka så blir han överlycklig och hoppar och vill ha mer kli!

CAM00051

Alf däremot går lugnt och avslappnat i koppel, ofta lite längre ifrån och nosar på allt. Han spårar, nosar, sniffar, luktar ja tar in alla dofter som finns. Men ser han en hund åker öronen upp, kroppen spänns, han blir ”framtung”, tittar på mig (eftersom vi skvallertränar), får belöning, vi går åt sidan, han tittar på hunden, spänner kroppen mer, svansen åker upp, tittar på mig, får belöning för att han ser hunden, jag pratar lugnt till honom, ibland lyckas vi hela mötet att han fokuserar på att ”titta på hund – godis”, och så fnyser han alltid när den passerat.

Om Alf börjar skälla så drar Theo igång och då är det kört. Ingen av dom lyssnar, båda försöker ta sig fram till den andra hunden men som tur är har man koppel. Då försöker vi bara hålla kvar dom stilla på plats. Ingen idé att bli arg och absolut inte rätt läge att belöna något. Sen får dom sitta tills dom lugnat sig. Ofta om de gjort så här så ska dom fram och lukta där den andra hunden gått.

Det är själva mötesögonblicket vi inte klarar än. En sak som vi märkt funkar bättre för att han ska fokusera på oss är om vi vid själva mötet går framför honom baklänges så vi är mellan hunden och honom, och när den andra hunden passerar på sidan så backar vi runt på sidan så att vi följer den andra hunden tills vi går brevid Alf igen, rättvänd. Då brukar han inte göra utfall.

Mindre hundar går bättre, då klarar vi hundmötet när vi passerar varandra men alla stora hundar skäller han på. Han försöker göra utfall men då håller jag lugnt i selen. Jag har fått order om att sluta prata med honom då han kan uppleva det som en förstärkning av det han gör. Men det är svårt! Orden slinker bara ur! Sen står vi kvar en stund tills han lugnat sig och då går vi vidare. Svansen åker ner och han blir en glad, trevlig hund igen.

Han kommer när man påkallar uppmärksamhet (i koppel inte lös), han håller kontakt och tittar åt mitt håll lite då och då. Filosoferar. Kan stanna och bara sitta och titta på saker en stund, vädra lite i luften, sen gå vidare. Man ser direkt om han får något intressant i nosen. Han ökar takten och nosen klistras mot backen.

P1030101

Med Alf känns det mer som att han är osäker på hur han ska agera vid hundmöten och att han vaktar oss. Med hundvakterna (Svärföräldrarna som haft många hundar) gör han inte alls så här. Med dom går han lös och stannar när han ser en hund, kommer och sätter sig vid sidan och låter hunden passera. Inte ett ljud. Så vi gör honom osäker eller så har vi låtit honom ta en roll att han ska varna oss för andra hundar? Vad tror ni?

Hur gör de mötande?

Det som är intressant i att möta andra hundar är att man ibland ser vilka signaler dom sänder ut för att Alf ska gå igång. Det gör som Alf, spänner sig och stirrar på honom. Då går ofta båda igång. Så ibland förstår jag att Alf reagerar på hur den andra hunden beter sig.

Men det som är mest intressant är hur oengagerade många hundägare är i sina egna hundar. De går och pratar med någon i telefon, går i rask takt med spänt koppel och ser inte att hunden försöker sätta sig och bajsa, har hunden lös 30 framför eller bakom, ser inte att hunden skitit och går förbi utan att ta upp. Ja alla varianter.

Några ser man kallar in hunden och försöker hjälpa oss när de ser att vi går undan. Vi har ett jättetrevligt par labradorer här i kvarteret som är jättelydiga och trevliga att möta. Går alltid lösa men ägarna har kontroll och är med hundarna hela tiden. Sen har vi två andra små hundar vars ägare går lösa med dom och låter de springa fram fast vi har gått åt sidan och fast våra hundar tydligt visat (ofta genom att skälla och försöka göra utfall) att de inte vill hälsa/ska hälsa men hundarna får fritt spelrum att gå rätt fram till oss! Då blir man lite less! Har ännu inte sagt till någon, vill helst undvika konflikt men kommer att göra det om de inte börjar respektera att vi tränar.

Lite mer respekt oss hundägare emellan vore ju trevligt. Vi har alltid våra kopplade för att de aldrig ska få chansen att springa fram till någon (vilket har hänt i början när vi hade en övertro på hur väl de skötte sig). Vi önskar samma respekt av andra.

De flesta hundägare och andra människor man möter ger ofta trevliga och fina kommentarer så man blir glad.Vilka fina taxar”, ”så söta dom är” osv. Bara de leenden man får brukar göra dagen lite bättre eller som grabbarna vi mötte när vi promenerade med alla fyra taxarna ”kolla här kommer taxmaffian” 🙂

Det är jättenyttigt att observera både sin egna hund och andras. Både roligt, intressant och lärorikt. Prova!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.