I måndags var vi på kurstillfälle 2. Vi fick börja med att leka bara vi hundägare. Att gå en banan med “låtsashundar” och sedan gå samma bana med en människa med ögonbindel. Ja där ser man hur svårt kommunikation är och hur givet man tar det att hunden förstår allting och vad man vill. Alltid bra att påminnas om det.

Det roligaste var när vi sen fick ta in hundarna och gå banan. Sen gick fröken banan med hundarna. Så intressant att se när någon annan tränar med ens hundar. Såg direkt på Alf när han var ointresserad och vad som fick honom intresserad. Inte är det när man ropar på honom. Det är när man gör något mystiskt, hemligt, har något spännande som han inte får om han inte följer med. Då såg man hela Alfs kroppsspråk ändrades. Han viftade på svansen, öronen framåt, kroppen framåtlutad, koncentrerad på vad som ska hända.

Så fort Theo har uppfattat att det är nåt gott som vankas så följer han med. Tidvis skällande, så ska dämpa honom mer och göra Alf mer intresserad på promenaden. Ska verkligen försöka uppmuntra och utnyttja Theos intresse för att följa och vara med.När vi i slutet av kursen gick ut på en kortare promenad så var Alf och Theo nästan tysta! Inte ett ljud trots att det var bäcksvart ute (båda är ju gode mörkrädda och möta hundar i mörker är inte ok). De satt till och med tysta i bilen när andra hundar skällde. Dom gillar att gå kurs 😉

Vi konstaterade också hur rutinmässig man är, tar samma godis, går samma vägar, gör på samma sätt. Det viktiga är att variera och använda olika tekniker vid olika hundmöten/situationer beroende på vad som händer. Att ha flera verktyg, inte bara ett. Jag vet ju att Alf går på nosen men har varit för lat för att ta med gottaste godiset som luktar mest för det innebär ofta kladdiga fickor. Får skaffa nån burk eller tub av nåt slag. Ah, det är jobbigt att gå kurs 😉

Intressant och nu har vi fått nya läxor! Dags att filma.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"