Fina kommentarer

Än så länge har jag inte stött på en enda människa som sagt något klumpigt som “Det var ju bara en hund” eller “Det går över om ni skaffar en ny” eller något liknande. Det känns skönt. Vi har istället fått så mycket stöd och fina kommentarer. Den här tyckte jag var så klok och tänkvärd:

Har märkt att skulden är ett sår ihop med skadan av förlust ungefär som törst hör ihop med diabetes och för att hjärnan är gjord som den är så gör den en googling på allt som matchar sökordet skuld och man får hur många träffar som helst. Att komma ihåg att man ser minnen pga känslan istället för tvärtom av att känna skuld av minnen så är det lite lättare att inte ta dom personligt. Det är symptom inte sanning.  jättestor kram “

Jag skriver om sorgen, saknaden och ensamheten eftersom det kan hjälpa någon annan. Även om det inte handlar om en hund så kanske det skänker tröst. Världen har mycket gott och fint att ge, bara vi sållar bort det tokiga.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

A home without a dog is just a house

Tystnaden och den innehållslösa känslan finns kvar. De fattas oss. Men trösten är att vi vet att dom inte längre lider. Det var det bästa för alla.

Theo klarade sin FebruariTrickeri utmaning och hans rosett kom i fredags. Han fick inte se den men jag har berättat för honom hur duktig han varit. Och jag är glad att han fick ha den sista utmaningen också, då han älskade att göra trick oavsett hur stora eller små dom var. Bara vi tränade blev han glad! Vårat lilla lyckopiller. Alf fick hänga med på ett hörn men inte göra allt. Han var tröttare och vilade mer. Men kom han förbi så fick han vara med.

Vi har börjat plocka ihop deras saker lite smått. Alla kläder och selar slänger vi, det har dom nött i många år! Puppias selar har varit så mjuka och fina trots att vi haft dom i nära 9 år! Bra kvalité! Några saker skänker vi bort. Har kontaktat ett hunddagis där vi brukade åka och träna, gå kurser, vara med på socialträffar och annat. Där vet jag att Alf och Theo trivdes, dom blev glada när vi var där och härligt trötta efteråt. Hon tar emot bäddar och matskålar.

Det kommer ingen ny vovve till vår familj i nuläget. Bloggen kommer dock finnas kvar. Jag har fortfarande stort intresse för djurträning, hundträning, hästträning, R+ och forskning/nyheter inom området. Åsikter finns det också gott om som kan få komma till uttryck här 🙂 Just nu rasar ju Internet över att det blivit aktuellt med skyddsrum och krigsberedskap, men där är inte våra husdjur välkomna. Kriget i Ukraina har fått oss att ställa frågor vi inte varit vana vid, i vår trygga sfär. Den har nu ruckats då världens två mäktigaste kärnvapennationer står i konflikt med varandra och där ett av de länderna startat krig med Ukraina som slagpåse.

Sen finns det lite andra planer längre fram som också dom kan rymmas här. Den får fortsätta heta Historien om Alf eftersom det var där allt började.

Försöker hitta något minnessmycke eller annat fint att ha kvar efter Alf och Theo. Något som kan finnas med mig varje dag. Något personligt. Det skulle kännas bra.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Stöd och tröst

Det känns inte tungt eller sorgligt att dom inte längre finns med oss. Det är bara en enorm saknad och allt känns som innehållslöst just nu. Värst är tystnaden. Inga tassar.

Många har visat stöd och det känns skönt att nästan alla tyckte det var ett bra beslut att låta dom gå tillsammans. Det hade varit egoistiskt att ha kvar Theo, bara ifall han skulle få några månader/nåt år till. Men han hade också ont. Hans rygg var inte bra, hans tassar värkte ibland och han hade gått upp i vikt igen.

Vi har inte börjat ta bort deras saker ännu, får ta det när vi orkar. Det kommer känns jättehemskt att göra sig av med bäddar, selar, koppel och annat men det blir ingen ny hund (inte i närtid i alla fall). Ingen kan ersätta våran Alf och Theo!

Det finns en väldigt speciell taxgrupp på Facebook. En som stöttar, har en egen kassa och sponsrar sina fyrbenta vänner. De skickade en krya-på-dig present till Theo i höstas och igår kom en bukett för att visa sitt stöd för oss när vi fick säga hej då till våra bästa vänner.

Rent fysiskt känns det som att jag tappat en kroppsdel. Dom fattas mig/oss. Jag vet dock att dom har det bättre nu! Dom har inte längre ont och det är en jättestor tröst i detta.

Det är inte jobbigt att se andras hundar och bilder. Vi följer gärna alla er andra ändå. Det är ju härligt med livet som pågår ändå även om Alf och Theo behövde få vila nu.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Nu sover dom tillsammans

Kl 13 idag fick vi komma till veterinären i byn. Så stilla, enskilt och privat. Alf somnade avslappnad direkt. Hans kropp var redo. Sedan igår kväll blev han sämre och sämre. Man såg riktigt att nu var han klar.

Theo kämpade emot, precis så som han alltid har varit. Han fick två doser lugnande och när det inte hjälpte så sövdes han ner för att slippa stressen. Sen somnade han stilla.

Känns skönt att de fick gå tillsammans och får ett allmänt omhändertagande, kremeras tillsammans med andra. Tystnaden, stillheten och tomheten kommer finnas där länge, länge.

Tack för allt!

Vila i frid!
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Theo har ont i ryggen igen

Vi har senaste tiden pratat om hur det blir den dagen vi kommer måsta ta beslutet att låta båda eller någon av dom somna in. Man känner sig hemsk som tänker tanken men samtidigt är det viktigt att vara realistisk som djurägare. Det är inte okej att låta djuren lida för våran skull. Det svåra är att veta när det är dags.

Alf är ju fysiskt sett i god form. Enl veterinärundersökningen förra sommaren är han i god kondition, inga blåsljud på hjärtat, fin päls, inga problem med ögon eller öron. Däremot är han ju förändrad i sitt sätt. Han kan börja skaka ibland, han uppträder förvirrat ibland (stressat), han får panik när han lämnas ensam (ibland bara när vi går på toaletten och han inte ser oss). Han vill helst bara ligga i soffan i vårt knä. Han kan sova bort hela dagarna utan att gå ut.

Theo är ju livsglädjen själv i sinnet. Han älskar allting vi hittar på och vill vara med över allt. Han är en duracellkanin med överskottsenergi och lätt övervikt. Han gillar livet som gårdshund och få vara ute. Han har en konstaterad förträngning i korsryggen sedan några år tillbaka. Det har gett honom några episoder då han får så ont att han inte kan kissa/bajsa. Nu är det två år sen vi var till veterinären sist för ryggen men idag blev han sämre igen.

Det började på morgonen. Kl 06 var han som vanligt och gick ut för att kissa. Men under dagen låg han helt stilla i sin bädd från kl 11-15. Han kom inte när jag lockade med skinka, han kom inte springande när jag öppnade dörren (vilket han alltid gör) så jag förstod att det var något. Jag fick honom på benen och han gick runt lite, drack lite och gick ut och kissade och bajsade (löst). Hoppades att det skulle hålla sig så men nu på kvällen så gick han ut och kissade och sedan skrek han till. Vill inte röra sig. Då jag inte vill lyfta i honom när han har så ont så hämtade jag hundburen som han själv gick in i. Bar in honom. Nu ligger han där i på en filt.

Vi får se hur läget är imorgon. Om han inte blivit bättre får vi ringa veterinären. Är det samma som tidigare så hjälper en spruta Bupac och sedan en vecka metacam. Skulle det vara något annat, ja då får vi se utgången. Han är 8 år och skulle hans liv bli mer begränsat än nu (får inte gå långpromenader eller leka med andra hundar) eller om det krävs många undersökningar eller sövningar då är vi nog redo att låta honom somna in i så fall. Tanken gör ont men han skulle inte ha någon livskvalite kvar.

Sen har vi diskuterat det där med hur den andra hunden skulle reagera om den ena inte längre fanns. Alf som är “dement”, skulle han klara att bli ensam? Skulle han bli ännu mer orolig och rädd? Och Theo som älskar sin Alf, härmar allt han gör och går efter honom, hur skulle han ta det att kompisen inte längre kom hem? Är det bästa att låta dom somna in tillsammans? Alf är 11 år. Men det känns fel att avliva en hund som inte visar tydlig att livskvaliten och livsglädjen inte finns där längre. Alf är glad så länge vi är hemma med honom, vilket vi är hela tiden nu med anledning av föräldraledigheten. Han kan få riktiga busryck och när vi ligger i soffan tillsammans suckar han nöjt. Theo tar sitt uppdrag som gårdshund på största allvar och håller borta fåglar, grannar och andra från gården!

Ja hur ska man tänka? Kommer det någonsin känns som det rätta beslutet?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Börjar slutet närma sig?

Nu har det hänt igen. Alf har fått en panikattack och gått på persiennen igen. Skillnaden var att nu var husse hemma på gården och TV:n var på inomhus. Senast igår var vi ute på gården och Alf låg lugnt i soffan och sov. Han tittade ut ibland och såg att vi var där men idag hjälpte inte ens det.

Det känns som att om han blir så här panikslagen om han inte ser oss så blir det ohållbart och framför allt ett stort lidande för honom. Vi kan inte ha med honom över allt och om man en gång glömmer bort och går in i garaget eller på toa – får han panik då?

Tankarna snurrar och vi har börjat prata om att Alf kanske kommer att få somna in. Inte idag. Det känns dock som ett svårt beslut eftersom han fysiskt inte mår dåligt. Han är i god form. Fått en genomgång hos veterinären i juni och då fick han OK på allting. Är det då rätt att avliva honom? Lider han? Hur vet man? På något sätt hade det varit enklare om han hade varit fysiskt sjuk. Samtidigt vet vi ju inte. Beteendet kom plötsligt, från en dag till en annan kunde fick han panikattacker. Tumör? Demens? Stroke? Sjukdom? Vad orsakar det?

Han ligger kloss i en hela tiden hemma nu. Springer efter husse som bara går ut i garaget (som sitter ihop med huset) för att hämta något. Det känns inte som att det här är något som går att träna bort.

Alf är 10 år gammal (fyller 10 den 28/8). Jag vill inte utsätta honom för några undersökningar eller röntgen/operationer. Även om taxar kan bli äldre än så så känns det inte rättvist mot honom. Han är väldigt stressad hos veterinären. Alf har ju alltid varit orolig av sig men har haft världens bästa hundvakter på dagarna så han inte behövt vara ensam.

Hur ska man tänka?

Just nu är han nog rätt nöjd, kom åt halva älgsteken som stod och svalnade så han är nog mätt och glad!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"