Låg i solstolen och tittade på molnen igår. Tänkte på Alf och Theo och plötsligt dyker det upp ett tydligt hjärtformat moln, sedan ett som tydligt liknade Alfs busskutt och sedan Theos stora tassar. Kanske tänker dom på oss också.

Mötte också en granne som alltid hälsade på Alf och Theo. Fick berätta att dom var i hundhimlen. Men de finns alltid med oss. Använder mina Alf och Theo örhängen lite då och då. Minnen och det kärleksband vi hade kommer alltid finnas kvar. Nu kan jag prata, tänka och minnas utan att bli alldeles förstörd. Sorgen har den processen, från mörkaste saknaden till att klara av att leva vidare med dem i minnet även om de inte fysiskt kan hälsa på. Jag är dock övertygad om att vi ses igen…

"The world is changed by your exampel, not by your opinion" Sofia Trickhundsinstruktör Klickerinstruktör Författare