Jag har nog tyckt om att kladda med färger så länge jag kan minnas. Det har alltid givit mig någon sorts tillfredsställelse och frid. På gymnasiet valde jag att gå Barn- och fritidsprogrammet men hade lite högre ambitioner så fick välja till en hel del kurser för att kunna söka in på universitet. Till slut sa min lärare att jag inte kunde läsa mer teoretiska ämnen, då skulle jag inte orka så hon tyckte jag skulle läsa något mer praktiskt. Jag valde bild. Minns att vi fick måla av en riktig naken kvinna. En lärorik upplevelse. En uppgift var att välja ut ett känt konstverk och återskapa den med fokus på att blanda rätt färger. Jag valde Franz Marc ”dog lying in snow” (googla den) och fick högsta betyg på den! Jag har kvar den akryltavlan. Vi hade en fantastisk bildlärare som hette Inger Bergendorf. Henne minns jag med värme. Stöttande och duktig på att hjälpa en när man körde fast.
Efter gymnasiet har jag målat sporadiskt när jag har haft tid och ork. Min systers färgpennor hamnade i nåt skede hos mig. Hon har också målat en del, bland annat två tavlor av våra katter Max och Ida. Min syster har mer fotografiskt minne och kan måla porträtt. Jag har inte den talangen utan kan få fram mer känsla med färger och former. Mycket färg ska det vara.
Sen jag började arbeta efter universitetsutbildningen 2005 blev det inte så mycket målande. 2008 kom jag in i en arbetsgrupp där vi var flera som var intresserade av målning. Vi bestämde oss för att gå en kvällskurs i att rita och måla via Medborgarskolan. Vi fick prova på olika tekniker, som skissa, akryl och vattenfärger. Vi började träffas en gång per år och måla, prata, handarbeta och fika. Även efter jag slutade så träffades vi under några år. Sen rann det ut i sanden av olika anledningar.
2023 fick jag möjligheten att läsa Bildskapande samtal i utredning, behandling, rehabilitering och handledning på avancerad nivå via Umeå Universitet. Nu förstod jag plötsligt varför jag dragits så till bildspråket och hur det kan förstås. Nu fick jag också måla på arbetstid! En dröm! Så fantastiskt hur läkande bildspråket kan vara för den som drabbats av ohälsa eller trauman av olika slag. Jag fick högsta betyg VG i kursen. Alla bitar föll på plats. Det här är det jag vill göra! Nu erbjuder jag bildterapeutiska grupper för cancerpatienter, rehabpatienter, traumapatienter och andra som vill utforska och uttrycka sina tankar, känslor och upplevelser utanför orden. Ett sätt att förstå sig själv på ett djupare plan och bli sams med sin historia, hur skrämmande den än må vara. Älskade tv programmet där Lars Lerin, konstnär, bjöd in olika personer till Lofoten och målade. Vilken dröm att få göra något sådant. Så fina samtal de hade om sina bilder.
Senaste åren har längtan efter att måla vuxit starkare och nu 2026 verkar det verkligen som att jag tummen ur att faktiskt börja prioritera målandet! Jag fastnade för en konstnär som uttryckte att lägga tiden på att måla i stället för att slösurfa. Och ja, så klart! Då har jag massor av tid. Jag har anmält mig till olika utmaningar och övningar på sociala medier och märker att min teknik blir bättre. Nu har jag framför allt fokuserat på att lära mig vattenfärger, något som jag alltid haft svårt för. Jag tappar kontrollen över färgen och blir frustrerad och arg. Men så nyttigt och hjälpsamt det är att få tips och råd av de som kommit längre.
I bildterapi finns det en övning där man reflekterar över sin egen konsthistoria. Dels vad man har för erfarenheter av att måla och vilka känslor det väcker. Många utbrister ”jag kan inte måla” så fort det kommer på tal. Men vad innebär det att ”kunna måla”? Om man tittar på alla stilar och former som finns, på alla kända och okända konstnärers verk så kan konst vara och se ut på så olika sätt. Alla konstnärer är unika. Och det finns plats för oss alla!
Den andra delen av att reflektera över sin konsthistoria är att titta sig runt hemma och reflektera över vilka färger, former, konstverk, foton, tavlor och andra uttryck som finns. Hur har de kommit in i ens liv? Vad ger de för känsla? Är det självvalda eller finns de där pga sentimentala skäl eller skuldkänslor? Vilka färger och former trivs man med och överensstämmer det med det som finns nu?
Det går inte att nog understryka hur mycket vårt mående påverkas av hur vi har det runt oss, vad vi omger oss med. Att göra till synes små förändringar hemma, gällande färg och form, kan få stora effekter. Kanske behöver inte en känslomässigt viktig tavla (men som väcker ett visst obehag) vara på den mest synliga platsen i huset. Lever vi tillsammans med andra behöver vi givetvis kompromissa och väva in andra personers känslor i hemmet. Men många gånger går det att påverka hur vi mår genom att medvetet reflektera över det vi har runt oss och vilken känsla det ger oss. Fyller det en funktion idag eller har den levt ut sin rätt? Vissa saker passar i vissa livsfaser men det är okej att gå vidare, att rensa ut, ge bort, skicka vidare. Det behöver inte slängas om det känns som att ta död på något. Men det kan glädja någon annan mer än att bli en påminnelse om något som varit och farit i ens eget liv.
Själv är min stil 70-tal. Jag älskar brunt, orange och mörkgrönt, medaljonger och heltäckningsmatta. Bor jag så? Nej jag bor i ett bybygge, vita väggar och inredning i mer modern stil. Jag trivs så klart och älskar vårt hus. Jag och min man kompromissar. Jag får inte välja 70 tals mönster på tapeter men retro går bra. Vi har hittat färger som vi båda tycker om i blå/gröna nyanser och jag har till slut fått min drömtapet till sovrummet med renar i ett fjällandskap. Så färgmässigt har jag harmoni.
Mitt mål nu är att hitta min konstnärsstil. Inte för att jag har någon plan på att leva på att sälja konst eller bli någon känd konstnär. Jag vill skapa verk som jag mår bra av, som förhoppningsvis andra också kan må bra av. Jag ska utmana mig själv och anmäla mig till en konstutställning till nästa sommar. Så det blir av. Även om jag inte når det målet så är jag glad att jag kommit igång. Det är första steget och jag mår så bra av det!
Just nu skulle jag vilja måla efter ett tema, ett uttryck/mening eller någon form av inriktning. Som jag får tolka fritt. Har dock inte kommit på vad det skulle vara. Inte något klyshigt om att livet återvänder på våren, eller att ur det multnande spirar det nya eller om stillheten vid havet och sånt. Jag vet nog vad det är jag söker när jag finner det… Därför har jag börjat på en konstlogg/journal för att dokumentera det som inspirerar mig, mina preferenser, följa utvecklingen, få någon röd tråd i saker och ting.
Vissa av mina målningar skulle jag aldrig kunna sälja eftersom de är alldeles för personliga. De betyder för mycket. Och så är det med allt kreativt skapande. En del av skaparen finns alltid med i verket, oavsett om det är medvetet eller ej. Att kunna släppa sina verk kan vara svårt. Därför kan motiv och uttryck vara annorlunda om vi skapar för att sälja eller för vår egen skull.
En intressant sak är att en tavla jag kladdade ihop för några år sedan för att hänga upp i vår lilla toalett (mest för ljuddämpande effekt) är en tavla som jag inte alls tycker om, i färg eller komposition. Men hittills har alla som sett den sagt att den är jättefin och passar in just där. Så är det med konst. Vi ser alla olika saker.
Hur ser din konsthistoria ut?
"The world is changed by your exampel, not by your opinion" Sofia Trickhundsinstruktör Klickerinstruktör Författare