Om något händer dig

Har du funderat på vad som händer med dina husdjur om något händer dig? Vem får meddelande om att något hänt dig och kan ta hand om dina husdjur? Vem finns där och kan ta hand om dom om något hänt?

Kanske inte något man funderar på varje dag men tyvärr så är det något man bör tänka på i förväg, för när något väl har hänt är det inte så enkelt som man kan tro. Sjukvård och kommun (socialtjänst, hemtjänst osv) har sekretess vilket i många fall hindrar personal från att dels ta reda på om du har husdjur och framför allt meddela någon som kan åka och ta hand om dem. Är du inte kontaktbar eller inte i möjligt skick att förmedla dig eller inte i stunden tänker på dina djur i första hand så vem får då veta detta?

Har i mitt yrke stött på detta problem några gånger, där det framkommit att det finns djur men personen inte gett sitt samtycke till att kontakta någon anhörig eller helt enkelt inte kunnat säga att de har djur förrän långt senare.

Om ett djur omhändertas av polis efter beslut av t ex länsstyrelsen (om man måste ta sig in i en bostad t ex) så förstår jag det som att man förlorar äganderätten till djuret? Frågan är om polis/länsstyrelse fattar beslut om omhändertagande om ägaren t ex pga sjukdom inte kan ta hand om sina djur.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Gulligt eller upprörande?

Tja vad ska man säga. Nu cirkulerar en video på nätet där ägaren (?) satt ögonfransar på sin chihuahua. Är det gulligt eller upprörande?

Jag tycker det säger mycket om vilken syn man har på sitt husdjur, hur man behandlar det och framföra allt ”klär ut det”. Att även hundar kan behöva kläder råder det inget tvivel om, i vissa klimat. Men hör ögonfransar till vad en hund kan behöva ha i sin garderob? Jag tycker inte det! Blir ganska ledsen att se detta. Vilken syn har man på vad djuret har för egna behov, känslor eller värdighet?

Hunden förstår inte vad som sker – varför den blir utklädd. Den tar med största sannolikhet ingen fysisk skada av detta (om inte limmet på något sätt skapar obehag/allergi). Men har vi människor rätt att utsätta våra djur för saker dom inte förstår eller har nytta av bara för att det roar oss? Ska djuren finnas där för att roa oss? Kan hunden välja att inte delta?

Förtydligande:

Jag tycker inte att detta är okej! Jag tycker inte att man klär ut eller roar sig på hundens bekostnad i någon form oavsett om hunden lider eller inte. Vi människor måste bli mycket mer ödmjuka inför den makt vi tagit på oss som världens överhuvuden.

Vad tycker du?

Uppdatering:

Fick även höra att man i bland annat Ryssland tatuerar t ex nakenkatter! Människor är sjuka!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Värmevarning!

Nu verkar vädret ha vänt och Norrbotten har varmt och soligt medan södra delarna har regn och lite svalare väder.

Värmen är ju härlig men åter igen – LÄMNA ALDRIG HUNDEN I BILEN!

Det går tydligen inte att förmedla detta för många gånger. Polisen har redan fått in flera samtal om djur i varma bilar och går ut med varning. När ska folk lära sig?

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Hunden och skallet

Läst ett mycket intressant och för oss aktuellt inlägg. Om hundars behov av att få skälla och uttrycka sig. Läs hela inlägget här.

Carro skriver bland annat:

Överdriven vokalisering är en vanlig sak hundägare söker hjälp för. Och med all rätt. Vem vill bo med eller bredvid en gaphals? Är skallsalvorna orsakade av stress, överdriven vakt eller rädsla, är vikten att söka hjälp än större. Men rätt ofta tystas hundar in absurdum och utan egentlig orsak. Tidigt, tidigt får de lära sig att knipa käft. Att inte yttra sig på ett för hunden fullt naturligt vis. Det kan gå bra ändå. Men för vissa blir ”tysta leken hela livet” påfrestande och en del hundar kan börja rikta sin uppdämda frustration till andra frustrationstömmande aktiviteter, som att gräva upp ett potatisland, möblera om i vardagsrummet, jaga sin svans, tugga sönder en dörrpost eller virka girlanger av kopplet på promenaden.”

Vår Theo är ju en skällmaskin utan dess like. Han skäller när han är glad, när han är stressad, när han är orolig, när han tuggar på ben osv. Vi vet att det beror på stress och att han är på sin vakt. Vi gör det klassiska misstaget att snällt be honom vara tyst ett par gånger och när det inte funkar så ropar man tyst åt honom. Som om det skulle hjälpa. Jag försöker avleda honom och jag ser att han många gånger när han väl tystnar kommer och vill krypa upp nära. Sen skriker han rakt ut om Alf börjar skälla före honom. Herrejävlar det låter som att någon dödar katten ibland!

För honom handlar det om stressreducering och att lära sig att ta det lugnt. Nu är vi i en ny miljö eftersom vi flyttat till huset. Han behöver få lära sig alla ljud och acceptera att det leker barn och grannhundar utan att han måste skälla.

Jag har inget emot att han skäller i sig. Men jag önskade att han skulle bli tyst när man säger ”nu räcker det”. Theo kan skälla i flera minuter innan man får honom lugn.

Han får gärna skälla när man leker det gör inget, även om hans volym är på högsta. Han skäller av förväntan när man ska träna med honom och man får köra korta pass för att inte skallet ska stressa upp honom ännu mer.

Det har fungerat bra att jobba med hans självförtroende, balans och nosework. Han är säkert lite understimulerad nu då vi har mycket att fixa i och kring huset. Theo har ett inrutat liv med tydliga rutiner. Han har lärt sig sova hela natten utan att vakna och vanka (även om det kan hända nån enstaka gång). Han har lärt sig att gå undan och vila på dagen och kan då snarka, vilket han inte klarade av när han kom till oss. Då var han vaken 100 % av tiden vi var vakna. Sov knappt på natten.

Men så klart måste vi ta tag i träningen av detta och få ner honom i varv. Att skälla på honom gör sällan något gott men tyvärr efter 5 minuters skällande och inga andra strategier fungerar så ropar man och då blir han tyst (för stunden). Tips på bra övningar tas gärna emot 🙂

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Att lyssna med ögonen

Djur kommunicerar med oss hela tiden. Bara för att de inte använder våra ord eller kan uttrycka sig så vi förstår tydligt så betyder det inte att dom inte ”pratar” med oss.

Theo är väldigt tydlig i sitt lilla taxspråk. När han är missnöjd med vart vi går eller med att vara i koppel så lägger han sig ner. Det första jag gör är ju så klart att kolla att han inte har skadat sig. Men när den lilla proceduren är över så kan man konstatera att det inte är något fel på honom. Han vill bara inte, just idag:

Har han ont så visar han det tydligt. Han hade inte ont (klämmer å känner igenom honom och när vi stannar så vill han gärna dra igång världens busryck med den andra taxen), han var inte trött (eftersom vi bara kom 100 m från huset) och det var inte särskilt varmt. Theo gillar inte att vara i koppel. Han kan sätta sig ner, blänga på kopplet å puffa med nosen på kopplet som att han säger ”men ta bort snöret då”. Så uteslutning gör att det inte är fel på honom, han vill bara inte gå denna väg denna dag. Han följer gärna med när vi går åt rätt håll (ofta hemåt eller ut på någon spännande stig). Detta är samma kväll:

Om jag skulle utgå från att han gjorde detta för att ”jävlas” eller straffa mig så skulle jag kanske dra med honom, rycka i honom, skälla på honom osv. Men om jag istället tänker att han försöker kommunicera sitt missnöje med något så kan jag istället välja att (efter att först konstatera att han inte är skadad) locka med honom (genom godis, lek eller välja en annan väg), vända om å gå åt det håll han vill eller stanna en stund med honom där han är. Theo gillar att bara sitta och titta på saker även om det råkar vara att han stannar mitt på vägen.

Min tanke när folk tycker de måste vara bestämda, tydliga eller visa vem som bestämmer över sin hund (mitt ”favorit” uttryck bland de som inte kommunicerar med hundar utan kör diktatorstil) är sorg. Så sorgligt att hunden inte får kommunicera, inte bli lyssnad på. Att hunden inte alltid kan få sin vilja fram, som att vi inte alltid vänder om för att Theo vill de, är inte detsamma som att inte lyssna. Men man kan hantera situationen på ett sätt som inte kräver att man rycker i hunden, skäller på hunden, bestraffar hunden, nyper hunden, släpar hunden osv.

Det finns vänligare sätt att lösa en situation på om man bara lyssnar med ögonen! Hunden kommunicerar hela tiden.

Nog om det. Här kommer en film på havsörnarna (ja den är kort typ 10 sekunder lång och man ser bara en svart prick men det är mäktiga fåglar som måste förevigas då det är första gångerna som jag ser dom så nära)som håller till ovanför oss. Känns sådär med dem så nära. Ängarna är bakom vårt hus. Just denna örn blev jagad av någon annan, mindre, rovfågel.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Är vi hundägare korkade?

En skribent i Expressen går till attack och kallar hundägare för korkade. Läs hela artikeln här.

SKK har uppgett att hunden har gått från sällskap till fullvärdig familjemedlem och frågan är då om vi i samband med det blir korkade? Att man släpper på regler och respekt för omgivningen då hunden som familjemedlem inte hålls lika hårt längre?

Själv ser jag mina hundar som familjemedlemmar. Men jag är fullständigt medveten om att de är hundar och inte barn eller något annat. Mitt ansvar som hundägare är att:

  • Plocka upp efter hunden
  • Hålla min hund under sådan uppsikt att den inte orsakar olägenheten för andra
  • Hålla hunden kopplad då den inte får jaga eller förfölja vilt
  • Respektera att hundar inte får följa med över allt och att alla inte vill hälsa på min hund
  • Att min hund är mitt ansvar, jag ansvarar för de skador som min hund orsakar på saker, personer eller andra djur
  • Sköta om hunden så den inte utsätts för lidande och se till att den får nödvändig vård
  • Uppfostra min hund med sådana metoder som främjar relation, tillit och inlärning och inte utsätta hunden för obehag eller skrämma/göra illa den

Har det blivit ett ”vi och dom” tänkande mellan hundägare och icke-hundägare? I så fall är det mycket tråkigt. Skribenten påtalar att inte alla hundägare missköter sig men att många (merparten?) gör det.

Så klart innebär att ökat antal hundar i samhället fler konfrontationer och fler situationer som en nybliven eller okunnig hundägare inte klarar av. Det är alltid tråkigt och det skapar dålig stämning för alla.

Jag tycker dock att i de flesta fall så fungerar det bra att ha hund i samhället. Så länge jag tar ansvar för min hund och DU tar ansvar för DIN hund eller DINA barn. Sen kan vi hjälpas åt att lära varandra vad som fungerar och inte.

Istället för polarisering kan vi väl försöka hjälpa varandra? Sprida kunskap till de som vill skaffa hund om hur de gör det klokaste valet och att folk tänker till innan de skaffar hunden – har jag råd/tid/ork/lust med det arbete som krävs?

Strängare djurskyddslagar för de som missköter sina djur och för de som låter djuren springa lösa och skada andra/andra djur. Mer tydlighet i hur olika träningsmetoder påverkar djuren. Jag tror att många TV program framtvingar en helt annan inställning till hundträning än man tidigare haft, då man kanske med mer sunt förnuft löste situationer. Idag ska det ”hyschas” och ”pyschas” å ryckas i koppel och kastas skramlande burkar på hundar. Leder knappast till en väluppfostrad hund.

Har hundägare blivit mer korkade?

  • Upplever mer hat mot oss hundägare än problem med hundar (50%, 5 Votes)
  • Ja, jag upplevde färre problem för några år sedan (20%, 2 Votes)
  • Ja, men inte det beror på fler hundägare i städerna (10%, 1 Votes)
  • Ja, hundar får göra som de vill idag utan ramar (10%, 1 Votes)
  • Nej, Inte där jag bor (10%, 1 Votes)
  • Nej, men jag gillar ändå inte hundar (0%, 0 Votes)
  • Vet ej (0%, 0 Votes)
  • Annat (0%, 0 Votes)

Total Voters: 10

Loading ... Loading ...
"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Naturliga rörelser

Är det fler än jag som önskar att man fick se fler bilder från utställningar där hunden visas med löst hängande koppel? Det flödar in bilder i olika sammanhang från hundshowernas hundshower – Crufts. Bilder och filmer diskuteras flitigt. Är det djurplågeri? Kan en schäfer verkligen vinna BIS eller är de  som ras helt förstörda? Är hundarna glada eller stressade? Tvingas dom till ett onaturligt inomhusliv eller får de vara hundar utanför konkurrensen?

Det har ju diskuterats tidigare och för något år sedan kom ett förtydligande från SKK om att reglerna gällande utställningar är sådana att hunden ska visas med sina naturliga rörelser. En hund som hängs upp i kopplet kan knappast visas i naturliga rörelser.

När ska utställningsvärlden ta till sig och agera? Det måste vara oerhört påfrestande och smärtsamt med dessa tunna koppel högt uppe under hakan. Jag har inget emot utställningar som sådana, det har varit trevliga tillställningar för oss människor. Man träffar likasinnade, får råd och stöd. Men kan upplevas något stressande för många hundar. Där kan man ju dock som ägare göra mycket genom att avskärma med tält/bur/gå ifrån och vara med hunden i lugn och ro.

Värsta kommentaren jag hört när jag påtalat detta var att ”hunden vilade ju hakan mot kopplet”. Men snälla någon, hunden vilar inte hakan mot kopplet när hundens hela huvud hålls upp i en helt onaturlig ställning där det smala kopplet sitter bakom käken.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Mer hundkunskap önskas

Ibland önskar man att folk hade lite mer hundkunskaper. Jag blir lika ledsen varje gång jag ser en annons om en hund som ska omplaceras ”annars avlivas den”, gärna med tillägget ”det sker imorgon kl. 0000”. Eller än värre de som inte ens ids bry sig om att söka ett nytt hem utan säger till nån släkting – ”ja hittar du ett hem innan imorgon så får den väl leva vidare”. Är inte hundens liv värt någonting alls? Kan man inte ens bemöda sig att finna ett nytt hem? Vi människor är bra egoistiska och okänsliga. Ett liv är väl ett liv oavsett?

Jag är inte emot avlivningar, i vissa fall är det sista utvägen och till och med nödvändigt. Men att inte ens bemöda sig att försöka ge hunden en ny chans tycker jag är oerhört omänskligt. Lathet går före. En hund kan få ett mycket gott liv hos någon annan, ett liv som hunden förtjänar. Har man skaffat hund eller tagit över en hund har man ett ansvar. Det gäller även när det inte längre fungerar.

Personligen har jag svårt när man omplacerar hundar för att de inte fungerar till den aktivitet man tänkt sig eller när den ska pensioneras från en aktivitet. Oavsett om det är jakthund, agility eller lydnad. Hunden går ju in med de förutsättningar den har. Om den har gett sitt ”yrkesliv” åt dig så förtjänar den väl att få pensioneras i samma trygga hem? Det är inte slit och slänggrejer. Sen förstår jag ägare som blir besvikna om den hund de tagit hem inte fungerar till den aktivitet de tänkt sig. De kanske inte har plats för ”endast en sällskapshund”. Men jag tycker inte det är ok när det gäller ett liv/individ. Vi har alla våra fel och brister, ingen är perfekt. Man kan ändå bidra till mycket och kanske öppna ögonen för andra aktiviteter, våga prova nytt, eller bara lära sig njuta av livet utan krav också. Hundar kan lära oss så mycket som vi människor ibland glömmer bort.

Sedan detta svåra ämne med hund och barn. Hur gör man på ett bra sätt för att hunden och barnen ska gå bra ihop? Speciellt om det inte är min hund?

Själv försöker jag tänka att mina hundar är mitt ansvar runt barn. Jag belönar alltid hundarna när de är lugna kring barn eller när de själv väljer att gå ifrån. Jag tror inte på att gorma på hunden, platsa den eller schasa iväg den så fort den är nära barn. Risken är att den förknippar barnen med något negativt. Om hunden blir ivrig och välter barnet så tror jag inte på att fya eller gorma. Förebygg hellre om du vet att hunden är livlig eller bli glad. Straffa inte beteendet och framför allt LÄR barnet hur de ska umgås med hundarna. Om man inte sett en situation så vet man inte vad som föregått den. Ett barn kan ju ha lockat fram hunden från platsliggningen, då tycker jag det är orättvist att gorma på hunden.

Men sen dagens klokaste: Läs i Expressen här om att vi hundägare inte är ansvariga för andra människors hundrädsla. Jag känner igen det där med bajspåsedödssynden! Haha! Är så plikttrogen när det gäller att plocka upp hundbajset att jag nästan är beredd att städa upp efter andra för att slippa blickarna och de sura minerna när icke-hundägare passerar hundbajs. Det är inte min hund som skitit där bara för att vi passerade! Skäms ton när jag glömt bajspåse även om jag då ser till att taxarna rastas i skogen eller på andra ställen där hundbajset faktiskt gör så liten skada som möjligt. Kommer fortfarande ihåg när jag med diskbråck försökte rasta Alf efter cykelvägen och han satte sig och bajsade. Jag tog mig verkligen inte ner då ryggen var helt orörlig. Jag stapplade iväg bara för att ta mig hem och då ropar en kvinna ”TA UPP BAJSET”. Ja jo jag vet men jag KAN ju faktiskt inte BÖJA mig. Nu låg det inte heller i mitten av gången eller där barn leker. Kändes som att om jag till 100 % alltid plockar upp och nu vid ett tillfälle av sjukdom inte klarade av det så är det ingen big deal men det är ju alltid just DÅ det står någon och ser på som inte vet det. Dock ides jag inte ropa tillbaka utan la mig  halvt rullandes i snön och fick upp skiten i påsen. Fan va ont det gjorde!

Kan också känna igen mig i att vi hundägare nästan är lite kuvade. Det är mycket skyldigheter vi har men få rättigheter. Vi tar gärna på oss det men är det alltid så att vi ska be om ursäkt för att vi har en hund brevid oss? I andra länder känns det som en större öppenhet mot att ha hund som sällskap och vän. De är mer välkomna.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Ett ”Å herre gud” inlägg igen

Ja man slutar aldrig förvånas över allt elände man får läsa. Vi lever år 2017, man skulle kunna tro att världen har kommit långt när det gäller kunskap om inlärning, om förståelse, resonemang och empati. Men nej.

Fick upp ett inlägg från en Amerikansk sida om varför det inte är bra att ”aga” (aka slå) sina barn. Inlägget hade hundratals, om inte tusentals kommentarer om att ”jag blev minsann agad som barn och jag tog ingen skada”, ”om mina barn behöver a good spanking så kommer de att få det”, ”när inget annat fungerar så är aga nödvändigt”.

Istället för att vända på det – om inget annat fungerar har väl du som förälder misslyckats?

Om man inte förstår detta om sina egna barn, hur ska man då förvänta sig att det landet ska behandla sina djur/husdjur bättre? Det är så tragiskt att när kunskapen tar slut så tar våldet vid, och bortförklaras som något nödvändigt, stärkande och tydliggörande.

Fick också upp en namninsamling för hårdare straff mot de som döms för djurplågeri i Sverige. En fin tanke som många står bakom. Tyvärr är det ju få som fälls för det. Men när jag läser texten så står det bara om hur man ska öka straffen och välja hårdare straff för djurplågeri. Tyvärr tror jag vi måste börja i en annan enda. Så länge djur i vårt land betraktas (i lagens mening) som gods eller vara så kommer vi knappast se någon skärpning av straffen. Om vi istället skulle få in en lagändring där djur ses som levande individer, med förmåga till relationsskapande och kommunikation med andra arter, så skulle vi på ett mycket bättre sätt kunna skärpa straffen. Då gör du ju faktiskt illa någon! Att slå på en byrå och slå på en hund är samma handling men det får två helt olika konsekvenser eftersom hunden far illa av detta på ett fysiskt och känslomässigt plan.

Jag tror tyvärr inte namninsamlingen tas på allvar av rättsväsendet om man bara yrkar på skärpta straff utifrån en känslomässig åsikt att det fel och grymt. Men får vi in att djur är individer med känslor och tankar så borde straffen så höjas ordentligt!

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"

Varför är det så viktigt att bli arg på hunden?

I många diskussioner jag hamnar i eller lyssnar på så hör jag alltid följande påståenden:

låt hela himlen ramla ner över hunden om den...”
du måste ta hunden i ögonblicket och bli riktigt arg på den så den förstår
Jag blir jävligt arg på hunden men i rätt sekund”.

Varför tycks det så viktigt att bli arg på sin hund? Vad i ilskan är det man vill förmedla? Med största sannolikhet så är det enda man uppnår ett obehag eller en förskräckt hund. Det känns som att ilskan/bestraffningen endast har effekt för den som bestraffar/är arg.

Alternativet är att man ser till att undvika situationer där hunden kan göra ”fel” eller ställa till det. Om hunden tuggar på skor – se till att hunden alltid har tuggben och hjälper inte det ställ undan skorna alt använd kompostgaller eller annat för saker den inte får tugga på tills beteendet försvunnit.

Om hunden stjäl mat – lämna inte mat framme. Ställ in maten i kylen, i ett skåp eller på en höjd där hunden inte kommer åt.

Att bli arg är en mänsklig känsla men man måste inte agera på den. Man kan bli arg, pausa och tänka och agera utifrån en inlärningssituation -vad vill jag lära hunden? Lär hunden det! Belöna när hunden går ut ur köket, när hunden backar i från skorna, när hunden gör det du vill att den ska göra.

Med det sagt så vill jag inte påstå att jag aldrig blir arg på mina. Vi har vår akilleshäl som är Theos skällande. Ibland lessnar jag å ropar åt honom att vara tyst. Han lyssnar inte på något annat hittills. Vi ska så klart träna bort detta och jag biter mig i tungan många gånger för att inte ropa och avleder istället. Det jag menar är att vissa verkar använda ilskan som något bra i hundträningen, vilket jag inte tycker det är. Det är ett misslyckande från MIN sida varje gång jag ropar åt Theo.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"