Så är diskussionen igång igen. En hund”instruktör” har uttalat sig igenom att ”snällhetstrenden” i hunduppfostran har gått för långt. En sådan kommentar säger mig att personen för det första inte förstår principerna bakom belöningsbaserade metoder. Personen kanske också har mött flera personer som är i början av sin utveckling att jobba med belöningar. Då är det lätt att man belönar i alla situationer utan att förstå principerna för när man belönar och när man agerar på annat sätt. Det i sig är inte fel, eftersom hunden inte får några negativa konsekvenser för sina beteenden. Felbeteenden kan man senare rätta till ju bättre timing man har och mer medvetenhet man har om hundars beteenden och om inlärningspsykologi.

Så förenklat kan vi säga att inläningspsykologiskt ”fungerar” bestraffningar (hotfulla gester, höjd röst, hotfullt kroppsspråk, ryck i koppel, nyp, allehanda dressyrhalsband osv) och belöningar för att få hunden att utföra vissa beteenden. MEN den stora skillnaden ligger ju i kunskapen om det som går utöver detta ytliga beteendet. Här vill jag förtydliga följande (förenklat):

Du kan vara hur ”tydlig” (hård) du vill med din hund och få ett ytligt beteende som DU önskar.

Det du missar inlärningspsykologiskt är de biverkningar som ett sådant förhållningssätt ger:

• Hundens tillit och trygghet minskar både till dig och eventuellt också miljön (vanligt misstag är att hundägaren omedvetet förstärker det beteendet hen vill ha bort)
• Hundens vilja att vara nära dig minskar eftersom DU blir källan till obehaget. Att hunden fysiskt är nära dig betyder inte att den mentalt eller känslomässigt vill vara där, den kan göra det av rädsla för konsekvenserna av att inte vara nära
• Hunden kan bli så upptagen av att ge dig lugnande signaler att den missar ditt budskap
• Hunden kan bli så stressad att försöka göra rätt att den gör vad som helst tills den undkommer obehaget
• Att det känns bra för personen att utöva dessa beteenden mot sin hund handlar mer om personens bristande förmåga att hantera och reglera sina egna känslor innan hen kommunicerar med sitt djur. Om djuret agerar i stress/affekt är det ju av yttersta vikt att du som hundägare bemöter den med lugn och trygghet – inte mer obehag.

Du kan alltså pressa eller stressa en hund till att bete sig enligt dina regler i alla möjliga situationer, känna dig nöjd över att du har en lydig hund och skryta över den relation du har med din hund. Det du inte ger din hund är ömsesidigheten! Hunden kommer inte att känna samma tillit till dig som du gör till den, hunden kommer inte att känna samma trygghet hos dig som du känner hos den, hunden kommer troligen inte söka stöd hos dig som du söker hos den. Hunden blir lämnad ensam i relationen, precis som en människa som lever i en relation som innehåller hot, skrämsel, våld eller övergrepp. Hunden existerar tillsammans med dig då den inte har ett val. Men den känslomässiga ömsesidigheten i relationen stänger du ute hunden ifrån.

För de flesta av oss hundägare är det ju just den fantastiska relationen i ett ömsesidig känslomässigt band som är det finaste vi kan uppleva med våra djur. De flesta av oss djurägare är nog också medveten om hur skört detta band är. Som tur är blir fler och fler medvetna om de känslomässiga bieffekterna av att ta i oavsett om det är med rösten eller med kroppen för att skapa obehag hos våra husdjur.

Det största problemet vi människor har i kommunikationen är att vi svarar på tonen hos den andre och inte på budskapet. En hund som skäller kommunicerar, en hund som backar och försöker komma undan kommunicerar. Svara inte på ”olydnaden” – svara på budskapet! Hjälp hunden istället komma över sin rädsla, oro, stress eller vad det nu är genom att svara lugnt, finnas där som stöd genom att inte tvinga eller pressa in hunden i situationen. Det här gäller ju i allra högsta grad i mänskliga relationer också. Vi svarar ofta på den andres ton i orden men missar vad personen egentligen förmedlar.

"The world is changed by your exampel, not by your opinion"